Håkan Juholt skriver idag på DN Debatt om kulturpolitik. Man kan misstänka att svenska kultursidor framöver kommer att översvämmas av översvallande artikler om att kulturpolitiken äntligen kommit upp på dagordningen. Tänka sig: en partiledare som citerar Marie Silkebergs ord i tidskriften 10-tal!
Men vad säger egentligen Juholt? Vad finns det för substantiellt i hans text som pekar bortom en vilja bli bli omtalad i entusiastiska ordalag på varenda kultursida i Sverige; och bli åberopad som god kraft i otaliga paneldebatter på diverse kulturinstitutioner, SVT, SR och så vidare? Nu bör man naturligtvis inte underskatta värdet av just att bli åberopad som en god kraft i samhället av en aldrig sinande ström av krönikörer, författare, regissörer, föredragshållare, debattörer och så vidare.
Men, som sagt: Vad är budskapet i Juholts kulturpolitiska utspel?
"Det behövs fler oberoende röster i det offentliga samtalet. Det behövs fler arenor för debatt, där olika synsätt och idéer kan mötas och brytas mot varandra. Och det behövs ökade möjligheter att uttrycka och ta del av olika perspektiv och kulturyttringar."
Så långt är nog de flesta med. Frågan är naturligtvis hur alla dessa arenor ska skapas?
"Att låta kulturen styras av kapitalstarka krafter är problematiskt både därför att det minskar kulturens och kulturutövarnas faktiska oberoende, och för att det bidrar till att öka snarare än att minska klyftan i tillgång till kultur. Jag kommer aldrig att acceptera ett samhälle där det bara är de välbärgades barn som får möjlighet att lära sig att spela ett instrument. Eller bibliotek där det bara lånas ut böcker från ett visst förlag."
Ovanstående stycke sätter fingret på den retoriska figur som upprepas genom hela Juholts text, liksom på dess svaga punkt. Att kapitalstarka grupper intresserar sig för och engagerar sig i kultur uppfattas som ett hot mot kulturens oberoende. Men vad är alternativet? För en socialdemokratisk partiledare givetvis att staten tar ett större ansvar. Resonemanget rymmer emellertid en falsk föreställning, nämligen att staten är i sig oberoende och därigenom kan fungera som garant för pluralism och mångfald.
Det finns dock många exempel på att det inte förhåller sig på det sättet. Den homogenitet, den konsensuskultur och den brist på pluralism och mångfald som i så stor utsträckning kännetecknar det svenska kulturlivet och den svenska opinionsbildningen i stort är tvärtom en konsekvens av just statlig inblandning och styrning.
Därmed naturligtvis inte sagt att kulturen helt och hållet bör styras av marknadskrafter. Den som har den minsta förmåga att hålla två tankar samtidigt i huvudet inser naturligtvis att hela Juholts resonemang bygger på en hårdragen polarisering, vilket framkommer i slutet av det ovan citerade stycket. Ty vem vill egentligen ha bibliotek där man bara kan låna böcker från ett förlag? På vilket sätt utesluts idag andra barn än de välbärgades från att lära sig spela instrument?
Juholts artikel är fylld av samma slags floskler som har präglat en stor del av kulturdebatten under de senaste fem åren. Det i och för sig diskutabla beslutet att införa avgifter på museer blir i Juhols föreställningsvärld liktydigt med att "allt mänskligt (reduceras) till varor och tjänster på en marknad, alla medborgare till kunder, alla konstnärer, vårdare, förskollärare med flera till företagare och köpgalleriorna till de enda avgiftsfria offentliga rummen".
För den som inte vill reducera allt levande liv till varor på en marknad, tycks det enligt Juholt bara finnas ett alternativ: att vrida klockan tillbaka och att vrida om kulturpolitiken i riktning mot forna tiders endimensionalitet.
Problemet med den borgerliga kulturpolitiken är inte att man gått för långt med att minska det statliga inflytande som lagt grunden till den sorts konsensustänkande som vi fortfarande ser prov på varje dag i offentligfinansierad verksamhet som SVT, SR, Kulturhuset och så vidare. Problemet är att man inte har gjort tillräckligt mycket för att bryta upp gamla strukturer som försvårar för mer stridbara liberaler, konservativa, kulturkonservativa och överhuvudtaget avvikande röster att komma till tals i kulturdebatt och opinionsbildning.
Juholt har åtminstone en fördel: han inser vikten av att hålla sig väl med alla dessa opinionsbildare som ägnar sin tid åt att skriva krönikor, skriva böcker, göra radioprogram, producera tv-program, moderera debatter och regissera filmer.