Det föregående blogginlägget om Håkan Juholts inte speciellt originella uppfattning om staten som en garant för pluralism, objektivitet och idémässig mångfald kan utvecklas med avseende på exempelvis den lilla text som Magnus Ljunggren skrev i gårdagens Expressen om Wikileaks och den världsbild som framträder i den 400-sidiga volym som nyligen gavs ut av Russkij Reportior med amerikanska diplomatdepescher. Den världbild som där framträder beskriver Ljunggren på detta sätt: "Överallt är, får vi veta, USA på fallrepet: i Irak, Afghanistan, arabstaterna. Tiden är kommen för Ryssland men också, anar man, för Israel Shamirs modellsamhälle Vitryssland – och för Johannes Wahlströms: det hårt polisövervakade Transnistrien."
Detta är nu ingen överraskning. Som jag påpekat i tidigare blogginlägg är den sorts analys som Ljunggren gör av hur Wikileaksmaterialet spelat diktatur- och semidiktaturstater i händerna (alltmedan det satt käppar i hjulen för demokratiska stater och för demokratirörelser runt om i världen) långtifrån unik ur ett internationellt perspektiv. Även i till exempel brittisk vänsterpress har skepsisen mot Wikileaks ökat, inte minst som en konsekvens av Assanges antisemitiska utfall på sistone.
Men i den svenska statliga television som Juholt underförstår är en garant för pluralism och mångfald fortsätter man att pumpa ut den ena påkostade dokumentären efter den andra om Julian Assange och Wikileaks utan att ett enda ord sägs om de uppenbart antidemokratiska tendenserna inom rörelsen, lika litet som kritiken mot dessa tendenser uppmärksammas. Bevakningen av Wikileaks i SVT tycks således strida såväl mot de idéer om objektivitet och opartiskhet som mot de visioner om att värna om demokratiska föreställningar och antitotalitära krafter, som borde vara ledstjärnor för varje form av statlig medieverksamhet.