Idag skriver jag i Expressen om hur svenska staten finansierar flygplanskaperskan Leila Khaleds besök i Stockholm under den kommande helgen. Här nedan några kompletterande synpunkter.
Som medlem i samma slags palestinska terrororganisationer som en rad namnkunniga svenskar, däribland Jan Guillou (som samarbetade med DPFLP), deltog Leila Khaled (medlem i PFLP) i två flygplanskapningar, dels i augusti 1969 i Rom, där planet sprängdes efter att passagerarna släppts, dels i september 1970, där en besättningsmedlem dödades. Idag säger sig Khaled inte ångra sina dåd; hon tror fortfarande på våldet som väg till frihet.
Detta hindrar nu inte Leila Khaled från att bjudas in som talare under den kommande helgen. Först på lördag som föredragshållare på Konsthall C i Farsta. Vilken i detta fall får ekonomisk hjälp av IASPIS. Dagen därpå uppträder Khaled på Stortorget i Gamla stan, där hon ska tala till massorna i syndikalisternas första maj-tåg.
Bakgrunden till Khaleds framträdande på Konsthall C är att ett par forna konstststudenter i ledningen för någonting som heter Malmö Fria Kvinnouniversitet tog kontakt med sin forna lärare Annika Eriksson, i syfte att genomföra ett konstnärligt projekt vid Konsthall C i Farsta. MFK betecknar sig som en feministisk organisation för konst och kunskapsutbyten och har tidigare gjort sig känt för att 2007 ha anordnat workshopen ”Fittbyxor”, vilken presenterades med orden: ”Att ståkissa kan tyckas självklart. Om man är man. Med workshopen "Fittbyxor" står Malmö fria kvinnouniversitet upp för kvinnans rätt att kissa upprätt.” (”Seminariet avslutas sedan med en gemensam kissstund i det fria för dem som vill.– Vi kommer att duka upp en vätskedrivande buffé bestående av öl och te. Sedan går vi ut och kissar tillsammans") Året 2006 beviljades ”universitetet” 280 000 kronor i bidrag ur stiftelsen Framtidens kultur.
Annika Eriksson tog i sin tur kontakt med en annan tidigare elev, Celie Eklund, student vid Malmö konsthögskola. Eklund har under sin tid på skolan gjort en film om Leila Khaled. Under ett halvår reste hon runt tillsammans med Morris Rundberg på västbanken i syfte att dokumentera livet där. I en intervju i samband med Göteborgs feministfilmfestival, där filmen visades, säger Eklund: ” För oss är hon en Che Guevara (...). Vi valde att låta henne prata ganska fritt, och hon pratade väldigt mycket om dagens politiska situation och om fredsrörelsen.”
Celie Eklund är alltså den som i sin tur har bjudit in Leila Khaled.
Konsthall C i Farsta finansieras av Stockholm stad, kulturförvaltningen, Kulturrådet, Office for Contemporary Art Norway, Statens Kunstråd i Danmark, Stockholms läns landsting, kulturförvaltningen, Nordisk kulturfond, Kulturkontakt Nord, Stiftelsen Framtidens kultur. Under 2009 erhöll konsthallen drygt 750 000 kronor i bidrag.
När det gäller organisationen och finansieringen av Khaleds resa så ser det ut som följer:
IASPIS är Konstnärsnämndens internationella program för yrkesverksamma utövare inom bildkonst, design, konsthantverk och arkitektur. Konstnärsnämnden i sin tur är en statlig myndighet.
Denna statliga myndighet finansierar Leila Khaleds resa till Stockholm samt tre nätters hotellvistelse i Stockholm.
Anna Ahlstrand på Konsthall C motiverar Khaleds närvaro på Konsthallen med att hon ”är en ikon för många”. Jonatan Habib Engqvist på IASPIS motiverar Konstnärsnämndens stöd till projektet med att Khaled är en ”väldigt etablerad feministisk tänkare". Och Annika Eriksson menar att hon är en ”politisk ikon” som ”alltid har levt som hon lärt”; och menar att många unga människor idag vill arbeta politiskt och att Khaled då kan vara en förebild ”på vissa sätt”.
Det är en lätt paradoxal upplevelse att ta del av de åsikter som uppenbarligen frodas i den konstvärld som utger sig för att speciellt lämpad för "forskning" och politiska och samhällsbelysande projekt, gärna med kritisk udd. Som framgår av det ovanstående blottlägger såväl konststudenter som konsthögskolelärare, namnkunniga konstnärer samt personal på inflytelserika statliga organ för stipender och projekt, åsikter som i bästa fall kan karakteriseras som gymnasiala. Mediala ytligheter åberopas som sanningar. Hollywoodmyter om Che Guevara föredras framför den korrekta bilden av en mördare med hundratals liv på sitt samvete. Antidemokratiska idéer frodas. Våldsverkare hyllas. T-shirts-ikoner förerdas framför akademiska forskare.
Som jag så ofta påpekar: den konstvärldens status som byggs upp kring föreställningar om att konstnären ser sådant som ingen annan ser, att han eller hon är före sin tid och mer sofistikerad i sin iakttagelse än gemene man, må ha stämt för 100 eller 150 år sedan. Dagens konstnärer lever på gamla meriter. Turerna kring Leila Khaled visar att dagens konstnärer inte är mer bildade, mer insiktsfulla och mindre upptagna av att vidareförmedla kommersiella schablonbilder än vilken pretentiös gymnasiebloggare som helst.