UPPDATERING: Nu finns en mycket bättre återgivning av det nedan beskrivna samtalet, nämligen här, där man alltså kan ta del av hur jag i lördags diskuterade kultur, litteratur och politik med Göran Greider, på Harry Martinson-Sällskapets årsmöte i Brunnsvik. Utgångspunkten var Alf Ahlbergs tidskrift Quo Vadis, där Martinson 1948 bidrog med uppsatsen "Den godartade möjligheten". Min utgångspunkt var att Ahlbergs vision, som rektor för den LO-drivna Brunnsviks folkhögskola, om kulturens och bildningens betydelse skulle avvisas som mörkblått reaktionär, om den formulerades idag. Samtalet, vars ljudkvalitet inte är den bästa, utmynnade i slutsatsen att Göran Greider förordade en terapeutisk kultursyn, medan min var politisk och aktivistisk. En kanske något förvånande slutpunkt, vilken härrörde ur min fråga till Greider om varför han egentligen håller på med seriös kultur, när han ställer sig så tvivlande till att seriös kultur skulle ha ett större värde än vilken mänsklig verksamhet som helst.
Överlag gick Greiders argumentation ut på att kulturellt värde inte kan objektivt fastställas och därför inte existerar. Medan min ståndpunkt var att något kan ha ett värde utan att detta värde till fullo definieras och schematiseras.
Tyvärr fick jag dock inte möjlighet att bemöta Greiders avslutande försök att misskreditera kanoniseringen av Platon med argumentet att Sokrates dömdes till döden på grund av att han var emot demokrati. Dock misstänker jag att mitt argument, att man utifrån den ståndpunkten inte kan läsa mycket litteratur skriven före 1800-talet, bara skulle ha fått Greider att hålla med om att den litteraturen inte bör läsas. En ståndpunkt som bättre än mycket annat exemplierar den nutidsfetischism som diskuterades i början av samtalet.