I kommentarsfältet på Brodows blogg efterlyser Widoff en diskussion om ”verkshöjd”, detta med anledning av att jag sägs negligera just den estetiska aspekten i konstdiskussionen. Vilket är ett lite märkligt påstående ned tanke på att det är just denna sorts diskussion som jag har efterlyst.

En bra ingång till en dylik diskussion skulle emellertid man kunna ta i epigon-begreppet. Min bild av den svenska konsthistorien är att denna åtminstone under 1900-talet har inneburit ett märkligt upphöjandet av just epigoneriet. I syfte att skapa en rimlig logik i konsthistorieskrivningen har man utgått från den större europeiska kronologin för hur olika riktningar och –ismer avlöser varandra. Detta har fått som konsekvens att man har uppvärderat de svenska konstnärer som tydligast knyter an till den internationella konsthistorien, låt vara att dessa konstnärer har hakat på diverse trender i efterhand. Den idag höga värderingen av Matisse-epigoner som Isaac Grünewald, Gösta Sandels, Sigrid Hjertén, Leander Engström, Nils von Dardel och Einar Jolin är exempel på detta. Liksom senare Halmstadgruppen. Och så vidare.

När Ingela Lind idag skriver om Klara Lidén känner man igen tongångarna. Lidén knyts till den på senare tid högt värderade gruppen av aktionister, som var verksamma i framförallt Österrike under 1960- och 70-talen. Denna konstriktning presenteras av Lind i ett påfallande romantiskt och okritiskt ljus:

”De gjorde föreställningar, aktioner, som syftade till att framprovocera den fascism som de menade låg kvar i samhället efter andra världskriget. Nakenhet och sex var vanliga i dessa aktioner som utgick från chockerande material som smuts, urin, avföring, sperma och blod. För att driva ut samhällets dubbelmoral ägnade sig aktionisterna åt masochism, våld och destruktion. Därför straffades de ofta med fängelse. Men aktionismen är ingen avslutad historia. Dess fysiska våldsamhet kan man i dag hitta i rappen och hårdrocken”

Känns resonemangen igen? Det borde de göra, eftersom den ideologiska ansatsen var densamma i den samtida (till exempel västtyska) terrorismen (”att framprovocera den fascism som (…) låg kvar i samhället efter andra världskriget”), vilken likaledes har sitt kanske mest romantiska och okritiska eftermäle just i konstkretsar. Det senare visades med all önskvärd tydlighet häromveckan, då den statsfinansierade konstprogrammet IASPIS finansierade den palestinska terroristen Leila Khaleds resa, uppehälle och framträdanden i Sverige.

Denna problematiska sida av aktionismen nämns dock inte med ett ord av Lind, lika litet som de rättsliga konsekvenserna av en av aktionismens portalgestalter Otto Muehl, som på 1990-talet dömdes till ett mångårigt fängelsestraff på grund av de sexuella övergrep som han begick inom ramen för sitt konstnärskap, bland annat mot minderåriga (av vilka några var hans egna barn).

Det vore onekligen intressant om man med utgångspunkt i det ifrågasättande och kritiska perspektiv som bär upp en så stor del av konstvärlden kunde utreda hur den aktionistiska konstens negativa konsekvenser (Muehls offer eller den närbesläktade västtyska terrorismens offer) förhåller sig till samma konstriktnings förmodat positiva konsekvenser. Någon sådan utredning har dock, efter vad jag har kunnat se, lyst med sin frånvaro.

Men för att återgå till detta med ”verkshöjd”. Den höga värderingen av Klara Lidéns verk i Linds recension knyts framförallt till de ideologiska och politiska konsekvenserna av hennes verk. Dessa verk sägs ifrågasätta ” begreppet ’hem’. Är hemmet dessa ting, eller är det en abstrakt längtan?” Ja, det är måhända en intressant fråga att belysa, men Lind underlåter dock att även i detta fall själv ta ställning i sakfrågan: vad är egentligen ett hem och på vilket sätt bidrar Lidén egentligen till att kasta nytt ljus över denna fråga? Och: är det inte ett underkännande av museibesökarens reflektionsförmåga att anta att denna endast aktiveras av att en uteliggare släpas in på ett museum? Kan man inte förutsätta att var och en som på stan ser en uteliggare kan börja reflektera kring detta med ”hem”?

Lind fortsätter: ” det som helt och hållet skiljer hennes [Lidéns] aktionism från den i Wien på 60-talet är hur den omfamnas av den offentlighet som hon säger sig attackera. Ja, det offentliga konstlivet skriker efter hennes förstörelseaktioner. Inte åt dem utan efter dem. Detta är ett framsteg i förhållande till 60-talet.”

Också här infinner sig följdfrågorna i rask takt. Varför är det en framgång att dagens genomkommersialiserade konstliv ”omfamnar” Lidén? Desarmeras inte därmed de ”attacker mot den växande råkommersialismen” som Lind avläser som ett centralt inslag i Lidéns konstnärskap? De möjliga svaren uteblir dock.

Men åter till ”verkshöjden”. Det enda resonemang om konstnärliga kvaliteter som kan avläsas i Linds recension berör, intressant nog, Lidéns ”dans”., huvudsakligen exekverad i ett antal videoverk.

”Hon dansar, klumpigt, där man inte får dansa och dokumenterar det på video”, sägs det inledningsvis. I sina videor sägs hon senare i texten dansa ”vardagen främmande med en obetalbar och medveten fumlighet”. Avslutningsvis, när Lind är framme vid sin positiva slutsats, sägs Klara Lidén dock ”förvåna (…) med en rytmisk precision som ger hennes rörelser en djup existentiell innebörd.”

Detta leder fram till slutsatsen att Lidén ” har (…) tidskänslan i fingertopparna. En absolut träffsäkerhet”.

Men vad avses? Vad är det för tidskänsla Lind åsyftar? Och i vilken mån är Ingela Lind själv rätt person att avläsa den tidskänsla som hon menar att Lidén så träffsäkert gestaltar? Recensionen tenderar i detta avseende att resa en fler frågor än den ger svar. Lind skriver till exempel att gårdagens aktionistiska ”fysiska våldsamhet kan man i dag hitta i rappen och hårdrocken”. Det ter sig som ett till intet förpliktigande påstående - med tanke på hur mångfasetterade dessa musikaliska stilriktningar är. Båda rymmer ju starkt konservativa drag, vilka avsevärt skiljer ut musikstilarna ifråga från den aktionistiska estetiken. Tänk på faiblessen för formbunden vers inom hiphopen, eller det mytologiska stoffets särställning i hårdrocken!

Men Lind ger sig inte med dessa nedslag i vår samtida populärkultur. Hon talar också om att Lidéns videor har ”Yuo Tube-format och är alla mycket musikaliska”. Som den uttolkare av samtiden som Ingela Lind framträder som i sin recension kan det vara en bra början att lära sig stava till YouTube. För det andra är det svårt att förstå på vilket sätt analogin till YouTube blir intressant i sammanhanget annat än som just en meningslös markör av samtidsmässighet. Vilken tv-sändning eller amatörfilmad konferens är inte idag omvandlad till ”YouTube-format”?

Kvarstår intrycket av att Klara Lidén dansar klumpigt och fumligt i miljöer som man inte vanligtvis dansar i. Samt att dessa danssekvenser är filmade på ett sätt som kan läggas in i YouTube, det vill säga så som allt annat som kan läggas in på YouTube är filmat. Därtill förvånar Klara Lidéns dans stundtals med en ”rytmisk precison” . Det är så långt jag kan se den enda estetiska bedömning som Ingela Lind gör av Klara Lidéns verk – av dess ”verkshöjd”. Av recensionen att döma får man lätt intrycket av att det är dessa inslag av rytmisk precision som motiverar att Klara Lidén ”har gjort internationell kometkarriär”, vilket i sin tur motiverar att hon visas på Moderna Museet.

Kometkarriären innebär för övrigt att Klara Lidén befinner sig på plats nummer 1209 på Artfacts internationella topplista över bildkonstnärer.