Igår sände SVT ett egenhändigt producerat reportage om terroristen Schakalen. Till tonerna av suggestiv popmusik av företrädesvis Joy Division hade man klippt ihop den ena suggestiva bilden efter den andra, vilka beledsagas av ett antal blåögda svenska kommentatorer, vilka huvudsakligen betonade det fascinerande, mytiska och mystiska i Schakalens levnadsöde och politiska vision om att skapa en helt ny, revolutionär människa - en målsättning som tillsammans med kraven på Israels utplåning givetvis framställdes som fullkomligt självklara syften i den svenska statstelevisionen .
Frånsett den okritiska attityd och den air av fascination som bar upp hela reportaget slogs man av en rad märkligheter. I intervjun med terroristen skryter denne med att ha dödat 1500-2000 personer, men urskuldar sig samtidigt med att "bara" runt 150 av dessa var "oskyldiga". Ingen motfråga ställs förstås om vilka som Schakelen menar var "skyldiga". Inte heller vad dessa "skyldiga" personer ansågs vara skyldiga till och varför döden ansågs vara ett rättmätigt straff och på vilka grunder som Schakalen och hans allierade var meriterde att utdöma dessa dödsstraff.
PFLP:s aktualitet i nutiden motiverades med att Leila Khaled var i Sverige för några veckor sedan "för att hålla en föreläsning", vilket sägs ha föranlett "väldiga skriverier". Vilket får anses syfta på en liten artikel av mig i Expressen samt ett par blogginlägg av Per Gudmundson. Reaktioner som naturligtvis aldrig i övrigt har uppmärksammats av statstelevisionen (att döma av Schakalen-reportaget därför att denna sorts reaktioner strider mot den okritiskt romantiska syn på antidemokratiska terrorist-rörelser som utmärker SVT:s kulturredaktion)
Som svensk expert uttalar sig givetvis den före detta KGB-medarbetaren Jan Guillou, vars fina meriter som notorisk lögnare och landsförrädare givetvis gör att han i SVT:s ögon anses kunna framträda helt oemotsagd. I intervjun berömmer sig Guillou med att ha hållit de militanta delarna av de svenska Palestinagrupperna stången genom att bland annat ha utfört "illegal husransakan" hos deras våldsbenägna medlemmar genom att ta ifrån dem "bensinflaskor". Den oklanderlige moralisten har talat. Jojo...
Icke desto mindre är Guillou mån om att, sin vana trogen, poängtera att den skada som en terrorist som Schakalen gjort på det västerländska samhället är ytterligt marginell. Guillou talar om hur "legenden om Carlos" skapades som en konsekvens av att Schakalen dödade två säkerhetspoliser. Och att dessa mord har fått honom att framstå som "farligare än han egentligen var". Morden var ju enligt Guillou en konsekvens av att säkerhetspoliserna hade agerat så anmärkningsvärt "inkompetent". Experten på underrättelseverksamhet har talat. Jojo....
I den blåögda SVT-redaktionen innebär dock detta bara att Schakalen ter sig ännu mer mystiskt svårfångad: en undflende Tom Ripley-gestalt som i reportaget framstår som en ständigt turnerande popidol med smak för kvinnor och champagne snarare än som en massmördare med djupt antidemokratiska idéer.
Frånsett att denna heltimmesfilm är ytterst osmaklig i sin naiva och heltigenom fördummande våldsromantik, är den minst 40 minuter för lång: Dess brist på substans går omöjligen att dölja bakom aldrig så många suggestiva speakerröster och estetiserade bildsekvenser från 1960- och 70-talets Sovjetfinansierade demonstrationer och våldsaktioner. Filmens monotont repetitiva dumhet gör måhända att den inte är fullt så skadlig i sin romantisering av våld och antidemokratiska idéer som man lätt kunde frestas att tro. Men å andra sidan kan man naturligtvis fråga sig om det inte går emot själva idén med public service att göra program där man utan kritiska motröster låter svenskar framträda, vilka har samarbetat med totalitära regimer som mördat miljontals människor; och där man likaledes utan att kritiska motröster får komma till tals framställer terrorister med djupt antidemokratiska agendor som coola ungdomsidoler.