Jag har i flera blogginlägg diskuterat det märkliga i att svensk public service-televison så ofta åsidosätter varje ambition att vara opartisk. Senast diskuterades det i det förra blogginlägget, om det naivt okritiska reportaget om terrorism i allmänhet och den så kallade Schakalen, eller Carlos, i synnerhet. Men jag har tidigare skrivit om samma fenomen i samband med ett antal dokumentärer om Julian Assange och Wikileaks. Det intressanta i samtliga dessa fall, är att bristen på opartiskhet har tett sig extra allvarligt eftersom de rörelser eller fenomen som framställs i ett okritiskt positivt ljus har burits upp av tydligt antidemokratiska idéer.
Nåväl: utifrån ett delvis annorlunda perspektiv diskuteras public service i en intressant artikel på DN Debatt idag. Ulf Bernitz, professor i Europarätt, menar att SVT bryter mot EU-rätten genom att, under förevändning av att syssla med public service, finansiera tv-program som inte är public service. Det problematiska i sammanhenget är nämligen att SVT förutsätter att allt som SVT sänder är public service. Genom att blott vidröra ett tv-program, har SVT den heliga förmågan att förvandla precis vad som helst i tv-väg till public service.
Bernitz skriver: "I dagsläget kan det dock inte anses att SVT uppfyller kraven för legitimt statsstöd. SVT:s uppdrag är nämligen allt annat än tydligt formulerat. Dagens breda svenska definition av public service kan medföra att SVT riskerar återbetalningskrav från EU och i slutänden att staten kan bli skyldig att betala skadestånd till konkurrenter som kan påvisa att de lidit skada genom det otillåtna stödet."