Ursäkta Herr Lundberg
Men var det nödvändigt att ha Sakine med, jag missade en del av debatten eftersom jag bara satt och tittade på henne Fy mig!

av James 2011-05-23 21:06:46

Ännu ett mycket trevligt initiativ av Axess. Intressant debattgruppskomposition och jag tycker alla sa relevanta saker, inklusive de få som hann komma till tals i publiken.

Den där fatalismen som Wiman nämnde är emellertid bara en vämjelig ursäkt för att det ska kunna fortsätta råda (nästan) hegemoni i frågan, och det blir extra tragikomiskt när han står bredvid en dansk: Sverige har liksom Danmark och Finland och i princip alla länder ett visst mått av agens, ett ganska stort sådant rentav, och behöver inte låta vår egen "kultur" gå under (det var inte jag som sa det utan Wiman, implicit). Någon gång händer det kanske p.g.a. extern påverkan som vi inte råder över, men måste vi hjälpa till genom att gradvis öka den sociala oron? Att vi har agens innebär för övrigt att vi inte måste anamma vissa tendenser som finns just i Danmark, t.ex. bisarra "kulturtester".

av Swedish Dissident 2011-05-23 23:02:57

REFLEKTIONER OM AXESS-SEMINARIET "JU MER VI ÄR TILLSAMMANS:

MIKAEL JALVING - EN FRISK FLÄKT

Notera hur eldigt och passionerat dansken Mikael Jalving talar jämfört med svenskarna Björn Wiman och Sakine Madon. Underbart! Hade Jalving varit från Mellanöstern, eller en svart man från Afrika, så hade rasisterna sagt: "Du ser ju hur de där utlänningarna är, de blir bara aggressiva när de debatterar".

Sanningen är att det som gör att vi svenskar ofta är så tysta och försiktiga i jämförelse med praktiskt taget alla andra nationaliteter, är den kroniskt låga självkänslan. I Sverige påstår vi att vi gillar att bli berikade av andra kulturer - vilket är jättebra, för vi svenskar behöver definitivt en rejäl berikning av den danska självkänslan som Mikael Jalving här visar prov på.

Johan Hakelius tar - som frågeställare i publiken - upp en intressant problematik, när han ungefär säger att, vi svenskar vill kunna säga vad vi tycker bara om vi inte får bli emotsagda. Svaret på den grundläggande orsaken till varför vi svenskar beter oss på det sättet är återigen - den kroniskt låga självkänslan.

BJÖRN WIMAN - "LOST IN SPACE"

Björn Wiman är ju helt overklig! Kanske inte ur ett svenskt perspektiv, men jösses, den mannen är ju helt "lost in space".

Ett axplock av Wimans förvirrade uttalanden: "Folk kommer att migrera oavsett vad vi gör."; "Det som är tillräckligt bra i den svenska kulturen kommer att överleva i konkurrensen [alltså oavsett vad som händer]."; "Vi kan inte göra någonting åt om den svenska kulturen går under."

Jaså, inte? Vem är det då som kan påverka den svenska kulturens öde, om vi människor inte kan göra det? Är det ödet? Är det Gud? Är det Shiva eller Vishnu? Enligt Wiman så kan vi alla alltså bara skita i allting, för det spelar i alla fall ingen roll vad vi gör, det kommer ändå "att bli som det blir". Vilket otroligt korkat och defaitistiskt resonemang.

Det är ofattbart hur en snubbe som Wiman har lyckats bli kulturchef på Dagens Nyheter. Frågan är vem av Wimans kompisar som har gett honom jobbet?

Inte nog med ovanstånde idioti; Wiman sparar sitt dummaste uttalande till finalen, när han mot slutet levererar ett äkta halmgubbe-argument när han säger att: "Här inne tycks råda att det är filmjölksaktigt, PK och mesigt att försvara invandrare, homosexuella, och tanken på jämställdhet mellan könen. Jag tycker alla de tre sakerna är bra saker".

Vilket idiotiskt argument! Att kritisera invandringspolitiken är inte detsamma som att kritsera invandrare. Homosexuella diskuterades inte överhuvudtaget i debatten, så var fan fick han det ifrån? Jämställdhet mellan könen diskuterades inte heller, däremot diskuterades psuedo-genusvetenskapen, som precis som feminism inte har ett dugg med jämställdhet mellan könen att göra. Att kritisera vare sig invandrare eller homosexuella behöver för övrigt inte betyda att man ogillar dessa grupper. Det hela beror ju naturligtvis på vad det är man kritiserar, men den typen av nyanserade resonemang kanske är bortom Wimans fattningsförmåga?

Kul att höra hur Wimans svamlande fick Tanja Bergkvist att ryta till från åhörarplats...

SLUTBETYG:

Mikael Jalving var en mycket frisk fläkt i debatten och förtjänar ett "passepartout" till framtida Axessdebatter. Sakine Madon kan bättre. Skärpning nästa gång Sakine! Björn Wiman får ett permanent "rött kort" utan pardon. Jag vill aldrig se eller höra honom mer. Och moderator Johan Lundberg var i världsklass - som vanligt!

av Galne Gunnar 2011-05-24 18:03:50

MYCKET VIKTIGT TILLÄGG TILL MINA REFLEKTIONER OVAN:

Viktigt att tillägga är att invandrare inte alltid har bättre självkänsla än svenskar. I många fall är det snarare så att de har lägre självkänsla, men att det framstår som om det vore tvärtom. Det beror på att många invandrare i olika hög utsträckning ser ner på oss svenskar, och därmed framstår det som om de har en starkare självkänsla än vad vi har, eftersom de betraktar oss från ett von oben-perspektiv.

Lösningen är dock inte att vi svenskar ska börja se ner på invandrare, utan det är fortfarande stärkt självkänsla som är den enda hållbara och vettiga vägen framåt.

av Galne Gunnar 2011-05-24 20:28:33

Sluta gnäll på Björn Wiman!

Han har ett enormt svårt jobb att parera alla viljor på DN. Han gör det ganska bra. Sidorna går idag ibland att läsa och visserligen är många av de gamla kvar men han släpper idag in också andra röster. Det är en prestation!

av Ante 2011-05-25 07:30:57

@ Ante:

Det är uppenbarligen mig du vänder dig till med din kommentar, då jag är den ende som kritiserat Björn Wiman på den här sidan.

För det första så gnällde jag inte, jag levererade saklig kritik mot Björn Wimans idiotiska babblande. Jag noterar att du väljer att inte bemöta den kritik jag framförde, för att istället ursäkta Wimans menlöshet med att han minsann inte har det så lätt, och att jag borde vara mer juste mot honom.

Anledningen till att du inte bemöter min kritik, är för att den är både befogad och alldeles, alldeles korrekt! Det finns således ingenting osakligt i min kritik som du kan attackera, vilket får dig att hemfalla åt imbecill retorik istället.

Är det Björn Wiman själv som döljer sig bakom signaturen Ante? Nivån på argumentation antyder att det kan förhålla sig så...

För övrigt så bryr jag mig inte ett skit om Wiman har ett enormt svårt jobb på DN! Varken jag eller någon annan har tvingat honom att ta jobbet, och om han inte pallar trycket så ska han kliva åt sidan och låta någon som är mer kompetent ta över positionen som kulturchef.

av Galne Gunnar 2011-05-25 15:19:10

Björn var inte alls så dålig som du säger GG. Jag tror att du får acceptera att man kan uppfatta samma sak på olika sätt.

Ante Rem

ps.Jag är inte Björn bara så att du vet.

av ante 2011-05-25 15:50:53

@ Ante:

Nu gör du samma sak igen! Du tar Wiman i försvar utan att anföra några argument. Om du inte kan hitta något som är osakligt i min kritik mot Wiman, då är han de facto exakt så dålig som jag säger att han är.

av Galne Gunnar 2011-05-25 23:17:42

Kära GG,

felet med dina "argument" är att de inte ger uttryck för den egenskap som Björn Wiman äger - självsdistans och humor. Sedan måste du börja klicka på länkarna så kanske du förstår vad som menas med att man " får acceptera att man kan uppfatta samma sak på olika sätt."

www.dn.se/.../forsvaret-det-var-en-badflotte-inte-en-ubat


ps. >Glöm inte att klicka på mitt namn denna gång - du kan väl Tyska?

av Ante 2011-05-26 09:31:11

Nu har jag sett videoupptagningen från seminariet. Håller med signaturen "Galne Gunnar" i det mesta han säger.

Det jag skulle vilja kommentera är videons sista ord ifrån Fredrik Lindström, som är ytterst intressanta. Men, istället för vad jag uppfattar som en strikt biologisk darwinistisk hållning, skulle jag göra en Girardsk (av René Girard) tolkning (vilken på sitt sätt också är darwinistisk) av den form av konsensus som råder i Svensk kultur- och politisk debatt.

För den är inget nytt, utan en uråldrig metod att skapa enighet i samhället, ja just precis den metod som, enligt Girard, ligger till grund för hela mänsklighetens civilisation.

Den form av konsensus som debatten handlar i första hand aldrig om "gemenskap" i den positiva bemärkelsen av att man har debatterat, lyssnat på motståndarens argument och åsikter och sedan kommit fram till en kompromiss, vilken det råder konsensus kring.

Det handlar snarare alltid om "konsensus minus en". Dvs konsensus råder därför att det finns en (person, idé, rörelse, parti) som utses till syndabock och som "alla" andra kan enas mot. "Alla" är överens om att vara emot syndaboken, därför att om man tar ställning för den utpekade blir man själv utpekad som lika skyldig (ex: att försvara SD det minsta är omöjligt utan att bli sammanförd med deras åsikter). Naturligtvis är det så att syndabockens grad av skuld och fel också finns där (ingen kan påstå att SD inte har en hel del minst sagt märkliga och felaktiga ställningstaganden), i varierande grad, men det är inte det som är poängen. Utan poängen är den bisarra sammanhållningen som uppstår på bekostnad av någon annan.

Sverige är ett land där syndabockarna står som spön i backen. Alltid är det någon annans fel och någon annans ansvar att lösa problem, "nånanninsmens kultur" är stark. Vi skyller på varandra för att slippa ta itu med oss själva och för att slippa att själva ta ansvar. Jag undrar om inte det är anledningen till att vi ser alla dessa radikala positioneringar överallt? För tendensen måste gå åt det extrema hållet och syndabockarna som måste offras måste ständigt bli fler och ske oftare, då verkansgranden av "offret" som syndabocken symboliserar, allt mer minskar i kraft. Det sker därför att vi idag har verktygen att genomskåda denna funktion för vad den är, alltså en syndabocksmekanism i sig.

Det senare århundradets utveckling innebär att vi (i västvärlden) inte längre kan skylla bekymmer och besvär på invandrare, kapitalister eller judarna. Efter nittonhundratalets massakrer på dessa av den nationella och internationella socialismen har nya typer av syndabockar pekats ut. Idag är det "den vita hetronormativa mannen" (kort och gott verklighetens folk) som är främsta måltavlan för de radikala, även om många andra underkategorier existerar.

av Johan Lindahl 2011-05-26 10:58:06

Deltagarna i frukostsamtalet höll genomgående en hög saklig och intellektuell nivå, men med ett flagrant undantag, Björn Wiman. Mycket av mina synpunkter på dennes insats har redan tagits upp här av "GG" på ett utmärkt sätt och jag behöver inte upprepa det. En viss komplettering är dock på sin plats.

Wiman talade om att "... vi försöker föra fram de åsikter vi tror på och dom värden, som vi står för." Jag förmodar att han med "vi" avser journalisterna och kultur etablissemanget. Problemet är ju att han och hans gelikar notoriskt misslyckas med eller rentav underlåter att försvara de mest grundläggande värdena. Som Sakine så riktigt påpekade i slutet av samtalet: "Vintern 05-06 var det riktigt många, som sade 'jo förvisso skall vi ha yttrandefrihet men' och det där menet fanns alltid med".

Men det är värre än så. Åtminstone ända sedan fatwan mot Rushdie 1989 har det svenska, och för den delen det västerländska, "kulturetablissemanget" svajat högst betänkligt vad gäller försvaret av yttrandefriheten. Och då gäller detta ändå den för demokrati mest omistliga av alla fri- och rättigheter, nämligen åsikts- och yttrandefriheten. Så länge vi har dessa kan vi nämligen öppet kritisera alla missförhållanden i en öppen och ärlig debatt. Börjar vi tulla på dessa rättigheter med diverse om och men för att tillfredsställa ayatollors och imamers shariabaserade syn på mänskliga rättigheter (se Kairodeklarationen), då är det stor fara för såväl demokratin som den västerländska civilisationen.

Wiman tycks sakna intellektuell kapacitet att skilja på sak och person. Han tycks inte kunna inse att man mycket väl kan ha invandrare som nära vänner samtidigt som man är starkt kritisk mot den i Sverige förda invandringspolitiken. För övrigt känner jag ett stort antal invandrare, som är mycket kritiska mot sagda politik. Är även dessa "främlingsfientliga" för att ta ett av de vanliga invektiv flitigt brukade i stället för sakargument mot dem som kritiserar invandringspolitiken.

Wiman tycks även sakna förmåga att se skillnaden mellan högst berättigad kritik av islam och angrepp på enskilda muslimer. Ju mer i detalj jag under de senaste tio åren studerat islam desto mer kritisk har jag blivit mot en lära som är minst lika mycket totalitär ideologi som religion. Samtidigt har jag ett antal vänner betecknade som muslimer. Kritik av islam bemöts vanligen av invektiv som "islamofobi" eller "rasism" eftersom vänsterfolk och "flumliberaler" saknar sakargument p.g.a. sin oftast pyramidala okunskap om islam. På denna www.citizenwarrior.com/.../...criticize-islam.html länk ges ett intressant perspektiv på detta.

av Nils Dacke 2011-05-26 12:18:26

väldigt tjatande om den utmärkte Björn! Björn Wiman ger, tycker jag, ett eftertänksamt och trevligt intryck. Ni är så sura och agressiva skäms på er.

Ps. Björn ser bra ut också - alltid retar det någon följ honom här: http://twitter.com/#!/_wiman

av sigrid 2011-05-26 13:07:40

Johan Lindahl. Detta med René Girard var mycket intressant. Jag har i åratal försökt hitta en ledtråd till det fenomen du så bra beskriver, och som jag själv, som arbetsnamn, kallat´"Det svenska politiska livets centrala tomrum". Nämligen att det verkligt starka engagemanget aldrig är FÖR något, utan endast MOT något. Länge var detta "mot" nazismen. Enda gången en svensk politiker, journalist eller kulturpersonlighet (med några få undantag) visade ett verkligt och uppenbart känslomässigt engagemang var det i "kampen" mot nazismen. Gradvis har nazisterna sedan ersatts av SD som "konsensusobjekt" så att säga, och där står vi kvar.

Att det just inte fanns några nazister kvar i Sverige verkade inte spela någon roll, att antalet SD:are är rätt litet verkar inte heller spela någon roll.

Att något var så fel som det kunde bli i detta spel var uppenbart, men först nu, med hjälp av ditt inlägg och senaste Axesstidningen börjar jag ana svaret: Det är fråga om konsensusskapande till varje pris. Rim och reson kastas resolut,utan tvekan, ja entusiastiskt, ut genom fönstret bara man uppnår den efterlängtade befrielsen/extasen: Det totala konsensustillståndet!

Så, René Girard har något viktigt att säga om detta fenomen? Finns någon titel översatt till svenska? Vad rekommenderas annars av honom översatt till engelska?

av Den Väldige 2011-05-26 15:33:38

@sigrid

Jag tycker Sakine ser bättre ut

av James 2011-05-26 15:34:58

Den Väldige:
Tack för komplimangerna, jag för dem genast vidare (i tanken) till Girard själv

På svenska finns en antologi utgiven som heter just "Syndabocken", den är väl värd att läsa och borde gå att hitta med en sökning hos någon e-handlare för böcker.

Jag är själv av åsikten att Girard är den som har "nyckeln" till vår antropologi, vår kultur och följaktligen till den kulturella kris som vi i västvärlden befinner oss i. För mig var det mer än en aha-upplevelse när jag satte mig in i hans idéer - det var bokstavligt talat frågan om konvertering.

De av Girards böcker som jag har läst har varit i dialogform (med andra forskare) och lite torrt akademiska, det kanske inte tilltalar alla. Jag skulle även starkt rekommendera Gil Bailies - Violence Unveild.

*

Som förtydligande till min första kommentar angående att skylla på just judarna, kan jag säga att nu, efter Förintelsen, är våld och pogromer, vilket syndabocksmekanismen annars vanligen slutat med, mot judar omöjliga att genomföra i västvärlden. Vad de antisemitiska krafterna här idag gör är därför att gå omvägen via Israel, med "antisionism" och en "israel-kritik" som förevändning (därmed inte sagt att det inte stundtals finns legitim kritik mot Israels agerande).

Att det ser helt annorlunda ut med detta i de delar av världen som inte influerats av de kristna evangelierna i samma grad som västvärlden kanske betyder något?

av Johan Lindahl 2011-05-26 16:38:52