Per Gudmundson ställer i dagens SvD frågan om varför ingen kritik hörs i den svenska debatten om den norska invandringspolitiken, vilken genomförs av syskonpartierna till de svenska Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. I själva verket har Norge utvecklats i samma restriktiva riktning som Danmark:
"För två veckor sedan kom utredningen Velferd og migrasjon – Den norske modellens framtid. Där konstateras att invandrare från Afrika och Asien har så låg delaktighet i arbetsmarknaden att det ger en allvarlig ekonomisk belastning. (---) .Staten bör försöka locka högkvalificerad arbetskraft, och utredningen menar att det är 'särskilt viktigt att reglera tillströmningen av invandrare med låg kompetens, så att de som kommer får möjlighet att delta i arbetslivet'. Norge bör inte lätta på den åtstramade humanitära invandringen, och försörjningskrav vid anhöriginvandring föreslås."
Den norska vänsterns utveckling är inte helt olik den konservativa trend som kan avläsas inom den brittiska arbetarrörelsen, där begreppet Blue Labour nyligen lanserades. Tanken där har, som diskuterats i tidigare blogginlägg, varit att återknyta till en traditionell värdegrund i motsättning till hur Tony Blair styrde partiet i liberal riktning. Och visst finns det därvidlag en stolt tradition att knyta an till. I Storbritannien kan man naturligtvis peka på två tidiga socialister som konstprofessorn John Ruskin samt William Morris, en av förgrundsgestalterna inom Arts and Craft-rörelsen och även viktig för grundandet av National Trust. Småskalighet; hantverksskicklighet; traditionstillhörighet; esteticism, var värden som där omhuldades.
I Sverige förverkligades Alf Ahlbergs kulturkonservativa vision i Brunnsviks folkhögskola, där bildningstanken, civilisationsidén och det klassiska kulturarvet stod högt i kurs. I vilken mån som dagens socialdemokratiska maktelit, med Håkan Juholt i spetsen, ska knyta an till den traditionen är än så länge skrivet i stjärnorna. I en intervju med Juholt i dagens Expressen är det mest intressanta som sägs att hans kontaktannons genererade hela 800 svar samt att Oskarshamnsborna kallade honom för deras fjärde kärnkraftverk.
Den infekterade frågan om relationen mellan välfärdsstat och öppna gränser duckar dock Juholt för, trots att det torde vara kring den som den framtida arbetarrörelsen måste formera sig för att kunna bli relevant igen. Inte så att det nödvändigtvis är frågan om ett antingen-eller, utan i lika hög grad om proportionalitet, om viktandet av olika kulturer och värdesystem, om prioriteringar och värderingar, om vad som är värt att investera i och bekosta; om vilka värden som bör stödjas på sikt, och så vidare.
Dock är intresset för att förutsättningslöst föra den sortens diskussioner, som sagt, begränsat, inte bara bland socialdemokrater. Dick Erixon skriver: "Vi måste ärligt och öppet kunna diskutera för- och nackdelar med olika beslut om hur vi tar emot nya människor, utan att folk blir hysteriska och skriker glåpord."