"När jag växte upp fick jag lära mig att alla egenskaper, handlingar och företeelser kan förklaras utifrån de miljöer de hade uppstått i. Det biologiska och genetiska, alltså det som är givet, fanns nästan inte på kartan, och när det gjorde det betraktades det med misstänksamhet. En sådan inställning kan vid första ögonkastet verka humanistisk, eftersom den är så intimt förknippad med föreställningen om att alla människor är lika, men vid närmare granskning kan den lika gärna utttrycka ett mekanistiskt förhållningssätt till människan, som föds tom och låter sitt liv formas av omständighterna.
Länge såg jag helt teoretiskt på problemställningen, som är så grundläggande att den kan användas som språngbräda in i vilket sammanhang som helst - om miljön till exempel är den viktigaste faktorn, är människor vid utgångspunkten både lika och formbara och den goda människan kan skapas genom påverkan av hennes miljö, därav min föräldragenerations tro på staten, undervisningssystemet och politiken, därav deras starka behov av att förkasta allt som hade varit, därav deras nya sanning, som inte låg inne i människan, i det sällsynta och unika, utan tvärtom fanns i mäniskans yttre, det kollektiva och allmänna (...)."
Karl Ove Knausgård, Min kamp, 2
Själv är jag inne på liknande tankegångar här, där jag bland annat skriver:
Den ideologi som hävdar att människan är ett oskrivet blad och att det är destruktiva maktstrukturer under de senaste seklerna som har format våra beteenden och föreställningar, ja, den ideologin rymmer i sin förlängning föreställningar om att förhållandena här och nu bara kan bli bättre genom att människorna (genom diverse statliga ingripanden) omformateras. Detta då det endast är genom maktstrukturernas inflytande som våra beteenden och våra föreställningar antas ta form. Och den människa som antas vara ett oskrivet blad är givetvis möjlig att anpassa till i princip vilka omständigheter som helst: arbetsläger och totalitära stater kan inte sägas svära mot den mänskliga naturen, om den mänskliga naturen inte existerar.
Att beakta människans natur, sådan den har utvecklats under hundratusentals år, behöver inte leda till reduktionism och till att man ser 1800-talets kärnfamilj som den ultimata levnadsformen eller salongsmåleri som den ultimata konstformen. Det ligger i människans natur att avvika från normer, pröva alternativa lösningar och reglera ”naturliga” beteenden. Det är det som ligger i begreppet kultur, vilket i sin tur är en del av människans natur.