På lördagens Engelsbergsseminarium diskuterades de arabiska revolterna av bland annat Hisham Melhem, libanesisk journalist som bor i USA och som bland annat har varit chef för Al-Arabia i Washingon och för deras utbyten mellan USA och Arabvärlden. Han pekade på en fundamental skillnad mellan å ena sidan det land där revolterna initierade, Tunisien, och å andra sidan de länder där upproren mötts av starkt motstånd och repressioner. Nämligen att det i de förstnämnda landet har utvecklats en stark nationell identitet. Bristen på länder med med starka nationella identiteter generellt sett i arabvärlden, menade han, riskerar att försvåra processen mot demokrati och liberalism i regionen i stort, där man snarare än som medborgare i en nation identifierar sig med sin klan, stam eller trosåskådning och i det avseende ser sina främsta motståndare i företrädare andra stammar, klaner och trosåskådningar.
Melhems positiva syn på skapandet av en nationell identitet är intressant med avseende på en svensk eller västerländsk kontext, där konstruktionen av en nationell identitet ofta har poängterats som något problematiskt, inte minst ur demokratisynpunkt. Och där man ofta från intellektuellt håll gärna förespråkar en identitetspolitik som till sitt väsen ligger påfallande nära den sorts klanmentalitet som Melhem menar utgör en försvårande omständighet i arabländernas demokratiprocesser.