Man undrar vilka som kände att de hade dragit den största vinstlotten när Håkan Juholt valdes till partiordförande för Socialdemokraterna – Håkan Juholt med entourage eller de journalister som hade följt honom under tre månader för Sveriges Radios Riksdagen 100 dagar? Plötsligt hade tre månader av lite småputtrigt och frispråkigt material om en, för större delen av svenska folket okänd, riksdagsledamot blivit till journalistiskt guld.
När Expressen igår rapporterade om Julholts svikande siffror i Demoskops förtroendemätning sades det att vårens misslyckade Libyenutspel och Juholtska klavertramp nu hade slagit igenom i opinionen. Sanningen är ju den, som Per Gudmundson påpekade på Svd:s Ledarblogg, att minskningen (2,91 till 2,85 på en skala 1-5) är högst marginell. Ja, så marginell att man snarare kan vara förvånad över att vårens fadäser inte har slagit hårdare mot honom.
Den serie av mediala misslyckanden som Juholt har framkallat under den korta tid som förflutit sedan den 25 mars, då han valdes till partiordförande för Socialdemokraterna, måste betraktas som mediehistoriskt unikt. Juholt har tvingats förklara en ”kulbos” bedrägeribrott, baktalat partikollegor och klagat på drinkpriser på en bar i Istanbul, blivit sedd i ”piratbyxor”(!), burit piratkopierade skärp, påstått att han fått 800 svar på en kontaktannons för att sedan ta tillbaka det, hamnat i blåsväder kring Libyen, anklagat Thomas Bodström för att vara ”en medioker deckarförfattare” för att sedan medge att han aldrig hade läst någon av hans böcker etc. Ja listan kan göras lång.
Lyssnar man till dokumentären Partiledaren som kom att produceras av materialet som egentligen var tänkt för serien Riksdagen 100 dagar framträder en person vars frispråkighet är mumma för skandalhungriga journalister; och vars livslängd i en allt grymmare medievärld man därför kan undra över. Juholt konstaterar själv (inspelat innan han hade blivit vald) i dokumentären att han inte skulle passa som partiledare: ”Jag är alldeles för yvig och ostrukturerad, jag har inte en personlighet som passar för ett sådant uppdrag. Jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart.”
Att upprepade gånger behöva be om ursäkt för sina uttalanden, som Juholt har tvingats gör under den senaste tiden, inger knappast förtroende. Men vad är det som gör att Juholt inte helt kan räknas ut som ett framtida hot mot Fredrik Reinfeldt? Dokumentären Partiledaren ger svaret: Juholt är vad man skulle kunna kalla en ”handelsresande i politik”. Som biträdande partisekreterare besökte han, under några få år, 220 arbetarkommuner. Och i skuffen på bilen har han alltid med sig ett plakat med rosor som han ställer upp vid bilen för att kunna tala politik med förbipasserande om han, enligt egen utsago, har 30 minuter över.
Att resa är ett framgångsrecept i svensk politik. Tage Erlander kände varje svensk avkrok och Reinfeldt förstod snabbt att ett personligt möte lättare vinner över en väljare än hundra tv-debatter.
Men när man lyssnar på Juholtdokumentären är det också en annan sida av honom som framkommer, en sida som gör att han inte så lite liknar Arthur Millers protagonist Willy Loman i En handelsresandes död: Viljan att vara omtyckt och strävan efter att vara bäst. ”Nu är jag någon” säger Juholt i dokumentären.
Men samma säljande frispråkighet som vinner en vän och en väljare på en marknad i Småland kan vara en farlig svaghet i medialiserad politik. Eller som Willy Loman uttrycker saken: ”After all the highways, and the trains, and the appointments, and the years, you end up worth more dead than alive.” Välkommen till mediokratin.