Men varför är detta så viktigt? frågar sig Isobel Hadley-Kamptz i Expressen med utgångspunkt i det senaste numret av av Axess och syftar då uppenbarligen på de frågor som dryftas i numrets tema, det vill säga frågor som berör multikulturalism - och som alltså tangerar frågor om identitetspolitik, kulturmöten och kulturtillägnan. Själv närmade sig Hadley-Kamptz i sin ungdom liberalismen, enligt egen utsago, med utgångspunkt i betydligt viktigare frågor: "att få bli kär i vem som helst eller få dricka sprit så länge man önskade på krogen".
Jag har i denna blogg ofta uttryckt ett missnöje med att utvecklingen går bakåt i den bemärkelse att alltmer perifera icke-frågor har hamnat på agendan på bekostnad av väsentligheter. När jag läser dagens inlägg av Hadley-Kamptz, inser jag att jag nog bör revidera den ståndpunkten. Att den svenska högern numera diskuterar frågor om kulturens betydelse för ett samhälle, om de politiserande utbildningsväsendets destruktiva inverkan samt om hur man ska få samhällen att hålla ihop och inte splittras i enklaver, är onekligen ett steg i rätt riktning från den tid då den unga högern ägnade sig åt att driva svartklubbar, arrangera ravefester och gå i Prideparaden.
Tyvärr har den liberalism som Hadley-Kamptz representerar kommit att bli mer och mer akterseglad i samma mån som man lierat sig med den kulturradikala vänstern i striden mot allt vad tradition heter samt genom att ägna sig åt ett nytt moraliserande på gamla traditonella högermoralistiska jaktmarker: sex och alkohol (tydligt inte minst i den så kallade prataomdet-kampanjen). När det kommer till frågor som kulturell identitet, kulturmöten samt identitetspolitik har man dock väldigt lite att säga - vilket inte minst har framgått av den senaste veckans turer kring Per Gudmundsons artikel om invandring och kriminalitet, där man från vänsterhåll går till sedvanlig motattack inte genom att anföra argument utan genom att kräva åsiktsförbud, forskningsförbud och - i detta fall - betydligt värre repressalier.
I Gudmundsons fall anför Hadley-Kamptz i och för sig samma slags argument som alltid kommer upp, när den sorts statistik som han presenterade presenteras, nämligen åsikten "att motverka särbehandling, social utsatthet och kriminalitet i allmänhet tycks (...) långt mer potentiellt framgångsrikt än att bunta ihop människor efter ursprungligt hemland (eller föräldrarnas hemland) och söka svaren i de mycket små kollektiva skillnader som kan hittas".
Men det är ju just frågan om hur integrationspolitiken ska se ut för att undvika "särbehandling, social utsatthet och kriminalitet" som är själva kärnfrågan i diskussionen om multikulturalism och identitetspolitik, som har varit uppe till diskussion på seminarier som Axess har anordnat i ämnet, liksom i de rapporter som har författats på uppdrag av Timbro.
Från höger formuleras å andra sidan kritik mot texterna i Axess multikulturalism-nummer därför att dessa inte tar tydligt parti mot mångkulturalismen. Men jag ser inget principiellt problem med kulturell rörlighet. Jag menar att man kan kombinera ett nödvändigt vaktslående om den egna kulturen med stor rörlighet över kultur- och nationsgränser. Ayaan Hirsi Ali har inte blivit predisponerad att uppfatta världen på ett visst sätt därför att hon härrör från Somalia, utan har tillägnat sig en i mina ögon betydligt vettigare världsbild än till exempel den i Sverige av svenska föräldrar och i svenska seder fostrade Mattias Gardell.
Dock betyder detta, som sagt, inte att man inte bör slå vakt om den svenska kulturhistorien. Hela västvärlden har inte minst efter andra värlskriget kommit att se traditionen som ett ok - om inte som rent destruktiv och farlig så åtminstone som en icke-konstruktiv börda. Hela den västliga kulturen har kommit att omfattas av en idé om att det förflutna är kontaminerat genom dess samröre med föreställningskomplex som i någon mån har varit lierade med förtryck av sexuella minoriteter, diverse etniska raser, kvinnor eller underklassen.
Det problematiska har varit ett den liberalism som Isobel Hadley-Kampts representerar till stor del har haft en destruktiv inverkan här, genom att spela den kulturradikala vänstern i händerna. Men det problematiska har ockå varit att de destruktiva konsekvenserna av denna utveckling har börjat bli alltmer tydliga, för allt fler människor.
Det är det som är bakgrunden till den omorientering inom högern som vi är på väg att urskilja idag. Att man plötsligt frågar sig vad som är väsentliga värden i ett samhälle, hur långt uppluckringen av kulturtraditionen bör gå, vilka kulturella värden som verkligen är värda att slå vakt om, och i vilken mån och på vilket sätt som ett samhälle bör organiseras runt sammanhållna värden och runt organiskt framvuxna gemenskaper och vilken roll som staten, traditionen och den enskilda individen bör ha i dessa processer.