Jag har i ett
tidigare blogginlägg skrivit om de många paralleller som finns mellan den norske terroristen i Oslo och den islamistiska terroristen i Stockholm.
I bägge fallen handlar det om individer som uppfattar sig som martyrer och ståndaktiga krigare i ett krig som man hoppas kan komma att rädda världen. I båda fallen ser man sig som utstött ur samhällsgemenskapen. Man anser sig ha det mediala etablissemanget emot sig. I bägge fallen är upprinnelsen till det stora krig som man anser sig delta i, en upplevelse av västvärldens totala förfall. De religiösa företrädarna anses ha förlorat kontakten med urkällorna. I båda fallen ägnas stor energi åt att diskutera det sexuella förfallet, vilket man reagerar emot genom att propagera för en återgång till en mer asketisk livsföring. Den västliga, liberala livsstilen anses fördärvlig. Kvinnor bör, menar man i båda fallen, företrädesvis ägna sig åt barnafödande. Medierna uppfattas som manipulerade och i händerna på de liberala makthavare som hädar den egna kulturen, i norrmannens fall nationen, i islamisternas fall Islam. I bägge fallen slåss man för att den egna kulturen skall förbli obefläckad från yttre impulser. Islamisten vill att islam skall hållas ren från västligt liberalt inflytande; norrmannens hoppas att den norska kulturen skall hållas ren från muslimskt inflytande. I bägge fallen kombineras idéerna om att hålla den egna kulturen obefläckad med en utpräglat rasistisk agenda: i det ena fallet rörande muslimer; i det andra fallet rörande judar.
Jag ser att Kenan Malik är inne på samma tankegångar, samtidigt som han pekar på ytterligare paralleller. Till exempel rörande den distinktion som vi i Axess brukar göra mellan mångkulturalism och multikulturalism. Breivik är liksom islamisterna motståndare till mångkulturalism. Hans avsky gäller ju inte minst ett samhälle där olika kulturer befruktar varandra. Istället omfattar han en uppfattning om människan som låst i kulturella boxar på basis av individens etniskt religiösa ursprung. Vilket är själva kärnan i den multikulturalistiska ideologin, nämligen tanken att man bör slå vakt om olika etniskta och religiösa gruppers möjlighet att odla och tillämpa den egna gruppens sedvänjor och lagar. Både Breivik och de islamistiska terroristerna kan således sägas avsky mångkulturalism men omfatta multikulturalism.
I Axess har vi genomgående intagit den motsatta ståndpunkten: bejaka mångkulturalism, men kritisera multikulturalism! Själv försdjupade jag mig i just detta spörsmål i Axess kosmopolitism-nummer, närmare bestämt i denna text. Jag diskuterar även nämnda motsättning i ledaren till Axess senaste nummer, där kritik riktas mot den multikulturalism som är själva kärnan i såväl Breiviks som de islamistiska terroristernas världbilder. (Med anledning av den kritik mot nämnda Axess-nummer som nyligen formulerades av Petter Larsson i Aftonbladet och av Patricia Lorentzi i Helsingborgs Dagblad, kan man fråga sig om dessa skribenter även på andra centrala punkter delar Breiviks världssyn - en fråga som ter sig motiverad i Lorentzis fall även med tanke på att hon bor i kollektivet Raspen, uppkallat efter den västtyske terroristen Jan-Carl Raspe som med Breivik delade uppfattningen om våldet som politiskt medel för att skapa ett kaos ur vilket en ny och bättre ordning kan uppstå.)
När Breivik säger sig ogilla multikulturalism, vittnar detta bara om att han lika litet inser vad den multikulturalistiska ideologin egentligen står för som han förstår vad konservatismen eller kulturkonservatismen egentligen innebär.
Men Malik gör också en annan intressant iakttagelse, nämligen att det finns påtagliga likheter mellan de bloggar som Breivik har förläst sig på, där man varnar för faran med ett muslimskt maktövertagande; och å andra sidan medievänsterns ideliga varningar för terror kopplad till neofascistiska nätverk i Europa. För det första finns hittills inget som tyder på att Breivik hade kopplingar till neofascistiska nätverk, och för det andra har forskare visat att det överhuvudtaget är svårt att finna kopplingar mellan extremhögerns ideologi och attentat av det slag som Breivik begick.
Att ropa på strängare censur, att gå i riktning mot en paranoid världsbild som visar intolerans mot den sorts åsikter som Bengt Göransson, Ola Larsmo och Anders Lindberg definierar som icke-poltiskt korrekta skapar inte ett säkrare samhälle. Tvärtom.
Det viktiga nu är att snarare att slå vakt om det liberala samhällets öppenhet samt att motverka neofascismen med dess anti-muslimska hatpropaganda samt islamismen med dess anti-västliga hatpropaganda, utan att underdriva eller överdriva de hotbilder som är kopplade till respektive ideologi.