Mårten Arndtzén recenserar påpassligt (i Sveriges Radios P1) det senaste numret av Axess och pekar där på vad han uppfattar som "en märklig fixering vid Islam". Orsaken till att denna "fixering" av Arndtzén upplevs som "märklig" är att "vi upptäckt att hotet mot det öppna samhället inte bara kommer från islamsvärmande jihadister".
Jag kan ge Arndtzén delvis rätt, i att det i Axess finns en viss fixering vid Islam, men i den mån som det i Axess har funnits en negativt laddad fixering, så har den gällt islamism. Vad Arndtzén inte har insett eller inte låtsas om, är att Axess negativa fixering vid islamism är en del av en betydligt större fixering i Axess, vid politiskt våld och totalitära ideologier.
Vi på Axess redaktion får en del läsarbrev, där man uttrycker en viss tröttsamhet rörande vår upptagenhet vid nazismens brott, vid kommunismens brott, liksom vid olika former av politisk extremism: islamism, politisk aktivism från vänsterhåll, högerextremism på frammarsch, feministisk aktivism och så vidare. Dessvärre lär vi fortsätta på den inslagna vägen. Det liberala och öppna samhälle som Arndtzén säger sig vilja slå vakt om befinner sig under konstant hot. Och hotet kommer just från de grupper som förordar våld som politiskt instrument snarare än demokratiska, parlamentariska processer.
Och detta hot bemöts inte med censur utan just genom att man kontinuerligt diskuterar och analyserar de ideologier och politiska aktiviteter som är det demokratiska, liberala och öppna samhällets fiender. Därav artiklar om islamistiska terrorister, därav artiklar om vänsterns terrorister, om revolutionära vänsterextremister i svenskt kulturliv, om högerextremister som likaledes letar sig in i svenska medier, om feministiska aktionsgrupper, om djurrättsaktivister och så vidare.
Under de senaste året har vi publicerat artiklar om kopplingar mellan en svensk mediegunstling som Johannes Wahlström och europeisk och rysk högerextremism. Vi har publicerat artiklar om hur terrorbrottsdömda vänsterextremister får utrymme i svenska medier. Vi har publicerat artiklar om högerextremism på frammarsch i Ungern, Tyskland, Japan och Ryssland. Vi har publicerat starkt kritiska artiklar om den invandrarfientliga populismen hos Sannfinländarna och Sverigedemokraterna. Samt som sagt: åtskilliga artiklar som tar historiska grepp på de totaliätära ideologierna, med artiklar som diskuterar de ideologiska förutsättningarna för Förintelsen, om kopplingar mellan nazism och kommunism, om kopplingar mellan nazism och islamism och så vidare.
När det gäller avståndstaganden från de rörelser som hotar det demokratiska öppna samhället så torde få tidskrifter ha bedrivit ett lika målmedvetet arbete som Axess. I dagens Svenska Dagbladet kan man till exempel notera hur en antologi utgiven av Pia Laskar recenseras utan en enda markering av att utgivaren företräder en politisk aktivism som på många sätt befinner sig helt i linje med den politiska aktivism som ledde till att hon dömdes til ett flerårigt fängelsestraff för terrorism. Vi kan notera hur samma tidning idag ger utrymme åt Edda Manga, som i intervjuer koketterar med att hon bor i ett kollektiv uppkallat efter den västtyske terroristen Jan Carl Raspe, medlem i RAF. Vi kan likaledes idag notera hur poeten Hanna Hallgren refereras i recensionen av Pia Laskars bok, utan en markering av att Hallgren i Aftonbladet nyligen har publicerat inkännande texter om Baader-Meinfof-ligan.
Hotet mot det öppna samhället kommer inte från det faktum att vissa ord används på bloggar som drivs av rättshaverister och poetiska vettvillingar. Hotet mot det öppna samhället kommer inte från de borgerliga debattörer som vill diskutera integrationspolitikens tillkortakommande. Hotet mot det västerländska samhället kommer inte från de akademiker som vill diskutera hur identitespolitik ställer sig ivägen för mångkulturella möten. Hotet mot det demokratiska samhället kommer från de grupper som ser det som legitimt att använda våld i den politiska kampen. Punkt slut.
Jag vill påstå att Axess i detta avseende agerar betydligt mer konsekvent än en hel del andra medieaktörer i dagens Sverige, där de norska terrorhandlingarna snarast tycks ha fått som konsekvens att politiska extremister har fått ökad legitimitet och mer medieutrymme än tidigare.