Det pågår en del intressanta diskussioner bland psykologer och psykiatriker om hur Anders Breidvik ska diagnostiseras. Jag ser ingen anledning att ta ställning i sakfrågan, men kan rekommendera Lasse Bohmans blogg Ordinationer, där det talas om paranoid schizofren och Asperger syndrom. Det förra diagnosen har även ställts av Sten Levander. Bohmans synpunkter beaktas också i ett läsvärt inlägg av Christian Gergils.
I kommentatorsfältet på Bohmans blogg påpekas klokt apropå det sätt som Breivik har använts som slagträ i den politiska debatten:
"Det är inte rimligt att låta diskussioner om samhällsfrågor påverkas av vad en förvirrad människa anser. Om en galen person hävdar att radiovågor är farliga så är det ju varken ett argument för att de är farliga eller ofarliga."
Ensamma politiska vettvillingar av Breiviks sort kommer alltid att finnas i moderna samhällen. I varje miljonstad sitter det just nu en ensam man i en källare och smider storstilade planer, försöker bygga kärnreaktorer i köket, eller beställer kemikalier för bombtillverkning och knyter nätkontakter med andra vettvillingar med lika storstilade planer. För denna sorts människor kommer det alltid att finnas anledningar att spränga bomber. Det finns alltid en Lars Vilks eller en Gro Harlem Brundtland som de kan hänvisa till som orsak för att spränga sina medmänniskor i luften.
Visst kan vi inbilla oss att vi genom att ändra språket, påbjuda självcensur av vissa ord och åsikter, kan hindra dessa vettvillingar för att förverkliga sina planer. Och visst kan vi skapa ett samhälle där myndigheter och polis har koll på varenda ensam man som sitter i källare och smider planer. Frågan är bara om vi verkligen vill leva i sådana samhällen. På attacker mot det demokratiska samhällets själva kärna - mot de demokratiska partiernas ungdomsröreser - bör vi svara med att inte göra inskränkningar i det demokratiska samtalet. Tvärtom bör vi visa att det öppna, demokratiska samhället har förmågan att härbärgera och parera även politiska vettvillingars åsikter. Det är detta som är det öppna samhällets verkliga utmaning: att inte göra avkall på demokratin och yttrandefriheten i de ögonblick då åsikter uttrycks som vi ogillar och finner stötande.
Att hindra företrädare för Nationaldemokraterna, Kommunistiska partiet eller islamister från att göra sina stämmor hörda banar bara vägen för att man i dessa kretsar odlar bilder av sig själva som martyrer och nedtystade sanningssägare. Detta hindrar dock inte att man från samhällets sida bör ingripa tydligt mot dem som ser våld som ett legitimt vapen i den politiska kampen.