Både Per T Ohlsson och Peter Wolodarski får det idag att låta som om det är Tea Party-rörelsen som har styrt USA under de senaste åren. Wolodarski är förvisso mer nyanserad än Ohlsson som anar rasistiska motiv bakom USA:s ekonomiska problem. Wolodarski skriver:
”När USA behöver pragmatism drabbas landet i stället av rabiata ideologer, som redan åsamkat världens supermakt stor skada. En mild motsvarighet till denna fixering finns bland europeiska politiker – den tyska förbundskanslern Angela Merkel inräknad – som hårdnackat vägrat att gå med på en pragmatisk lösning av den europeiska skuldkrisen. Tyska banker och tyska skattebetalare ska inte på något sätt betala för den grekiska oredan, resonerar man, oavsett vilka katastrofala följdkonsekvenser som oron kan framkalla.”
Frågan är naturligtvis varför det skulle vara den mest pragmatiska lösningen att staten löser ekonomiska problem. Och om det verkligen följdkonsekvenserna blir så mycket mer katastrofala om Tyskland inte ställer upp för Grekland än om man fortsätter att betala ut det ena jättelånet efter det andra till Grekland - och sedan fortsätter i samma anda med Potugal, Spanien...
Att det finns ett ifrågasättande av att de statliga utgifterna ökas är väl snarare ett tecken på att demokratin fungerar än på dess motsats.