Nu kan en frigiven Ahmed Agiza berätta om sina helvetiska år i egyptiska fängelser. Han och Mohammed Alzery avvisades från Sverige hösten 2001 och de utsattes sedan systematiskt för tortyr i fångenskap. Amerikanska påtryckningar och uppgifter om de tvås samröre med terrorism räckte för att den svenska regeringen skulle ge efter för USA:s krav om avvisning. Vi vet inte och vi kanske aldrig får reda på, vad dessa uppgifter innehåller - de är hemligstämplade och lär så förbli. Vad vi däremot vet är att regeringen övergav sina principer. Den egyptiska regimens löften om att inte utsätta Agiza och Alzery för tortyr var självfallet intet värda - och det måste regeringen ha förstått. Den kan omöjligen ha gjort sig några illusioner på den punkten. Just det faktum att garantier avkräves från Kairo om att avstå från tortyr är en bekräftelse på dubbelspelet - man misstänkte att det skulle bli nödvändigt att ha något att visa upp i efterhand för att slippa ifrån ett ansvarstagande.
I denna regering var Anna Lindh utrikesminister. Hon, som under hela sin politiska karriär talade engagerat och vackert om behovet av att stå upp för mänskliga rättigheter och en moralisk utrikespolitik, sviktade när det väl gällde. I prövningens stund, när Washington och CIA låg på, lät hon politiska hänsynstaganden komma först och offrade Ahmed Agiza och Mohammed Alzery. Det fläckar hennes politiska eftermäle men väcker också frågor om mediers och politikers beskrivning av Anna Lindhs gärning. Efter hennes tragiska död upphöjdes hon till ett nationellt monument som det sedan aldrig har varit tal om att rubba. Men nu vittrar det framför våra ögon.