Intersektionalitet har inte bara blivit ett akademiskt modeord. Det intersektionella tänkandet - där feminism, antirasism, hbtq-aktivism och antikapitalism blandas - har också kommit att fungera som ett ideologiskt fundament för 2010-talets autonoma vänsterrörelse. Staten ställer beredvilligt upp med miljonbelopp till föregivet antirasistiska organisationer. Och på universiteten flödar pengarna till forskare som ger den autonoma och våldsbenägna vänstern intellektuell legitimitet.
Interfem är en ideell förening, som av sin ledning beskrivs som en antirasistisk feministisk tankesmedja och som i den egenskapen arrangerar seminarier i samarbete med bland andra ABF om olika frågor som rör diskriminering, rasism och sexism.
Interfem finansieras med statliga medel. 2010 fick man 340 000 kronor i bidrag från Ungdomsstyrelsen. I år har man hittills lyckats utverka 500 000 från Ungdomsstyrelsen, vilket är litet mindre än vad man fick 2008: 650 000 kronor. (Sedan 2008 har man alltså fått ungefär en och en halv miljon.) Därtill ställer alltså statligt subventionerade ABF upp med "gratis" lokaler.
Interfem anordnade i somras två seminarier på Almedalsveckan tillsammans med Högskolan på Gotland. Och i höst startar man – med nämnda pengar från Ungdomsstyrelsen – nätverksgrupper för bland annat forskare, universitets- och högskolelärare.
Interfem är en medlemsorganisation i Centrum mot rasism. Därtill samarbetar Interfem i något som heter Intersektionell aktion med Transmilitanta brigaden och Göteborgs Queerinstitut.
Tillsammans med dessa samarbetspartners anordnar man den så kallade Q-festivalen i Göteborg. Q-festivalen har som slogan ”Antirasism, queer, transfeminism”. Av dess hemsida förstår man att festivalen är tillkommen i protest mot den gängse Pridefestivalens ”uddlösa normkritik”. Vi i västvärlden sägs nämligen leva i en ”rasistisk världsordning” som endast kan störtas genom att ”vi sätter en vässad påle i västerlandets kött”. Man talar om att ”på blodigt allvar ställa rasismen inför rätta, i en folklig tribunal” samt om behovet av att ”slita av nervtrådarna till insocialiserade sexualvanor” och att ”mosa hjärnornas falska klassmedvetande”. Som pricken över i:et talar man om att ”totaldemolera alla kön”.
Ett foto från Q-festivalen beskriver följdriktigt en man med någon sorts plakat, på vilket det står textat: ”Kapitalist – nu ska du dö”.
Detta ligger, väl att märka, helt i linje med den tidigare diskuterade hemsidan för Göteborgs Queerinstitut, med vilket alltså Interfem samarbetar under Q-festivalen. Jag tänker alltså på bilderna av Filippa och Fredrik Reinfeldt samt av Ebba Witt-Brattström i kikarsikten. På Queerinstitutets hemsida finns som bekant också en bild av en person som riktar en pistol mot betraktaren, åtföljd av bildtexten: ”Genom att fira Heterohatets Dag bidrar du till att störta heteropatriarkatet och ge nya möjligheter för att skapa en jämlik, kreativ och kärleksfull värld.”
Ett liknande förhållningssätt hittar vi hos Interfems andra samarbetspartner, Transmilitanta brigaden. Dess representant Lasse Långström säger på hemsidan Queers mot kapitalism: ”Vi vill komma bort från en hbt-rörelse som siktar mot assimilering och istället arbeta för att förändra samhället i grunden.”… ”Och så planerar vi att störta det binära könssystemet i gruset!”
I en intervju i Arbetaren kritiserar Långström utifrån samma perspekrtiv Pride-festivalen: ”Deras fokus är att alla ska få en plats i ett skittråkigt heterosamhälle. Fokus borde istället ligga på solidaritet med andra sociala rörelser, på att bilda en intersektionell kampenhet.”
Intersektionell aktion (som alltså Interfem tillhör tillsammans med Transmilitanta brigaden och Göteborgs Queerinstitut) driver ävenledes kampanjen Queers against Pinkwashing, vars huvudsyfte tycks vara att övertyga ”queer-personer” om att de utnyttjas som ”slagträn i Israels rasistiska, islamofobiska och folkrättsvidriga argumentation”. På hemsidan skriver man: ”Queers against Pinkwashing är inte en diskussionsgrupp för personer som vill veta mer om till exempel Israels ockupation eller ’ta reda på vad de tycker i frågan’. Vi är en ideologiskt driven aktivistgrupp som tror på att ord är överflödiga utan handling.”
Vi noterar: inte samtal, inte diskussioner utan aktivism och "handling"! Man undrar naturligtvis: vilken sorts handlingar och riktade mot vem eller vilka?
Partitagandet mot Israel är givetvis inget att förvånas över. Kampen mot rasism, kvinnoförtryck och homofobi är utifrån det intersektionella perspektivet riktat företrädesvis mot den del av jorden där kvinnor, homosexuella och minoritetsgrupper har det som bäst, och där fattigdomen är minst utbredd, nämligen västvärlden. Möjligen kan detta förklaras med en oförmåga att leva sig in i andra människors villkor: kristna, homosexuella, svarta och kvinnor i stora delar av arabvärlden - för att ta förhållandevis näraliggande exempel. Eller kanske handlar det om ren och skär egocentrism: inga människor någonstans och någonsin kan väl ha det värre än vad vi har det, här och nu i Sverige och liknande västerländska länder?
Men för att återvända till Interfem. Vilka akademiker samarbetar organisationen med vid sidan av de politiska aktivisterna, som föredrar handling framför samtal, som vill störta det nuvarande samhället, som vill ”totaldemolera alla kön”, och sätta en ”vässad påle i samhällets kött”?
Föga förvånande arrangerar Interfem ett seminarium den 7 juni i år med den från Axess-bloggen kända Edda Manga, på ABF på Sveavägen i Stockholm. En månad före hennes föredrag har de intresserade kunnat lyssna till Tobias Hübinette i samma lokal, återigen i regi av Interfem. Vid sidan av att Hübinette är dömd i svensk domstol, till exempel 1992 och 1995 för skadegörelse, sabotage, ofredande, förtal och uppvigling – detta som en konsekvens av hans politiska engagemang i bland annat AFA och i diverse påstått antirasistiska grupperingar – fick han 2005 sin hemsida vid Stockholms universitet nedsläckt på grund av rasistiskt innehåll. Han skrev i tidskriften Creol 1996: ”Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. (…) Leve anarkin!”.
När det så gäller den överordnade ideologi som är styrande för såväl Interfem som Intersektionell aktion, Queers Against Pinkwashing, Transmilitanta brigaden, Göteborgs Queerinstitut, så stavas denna ideologi alltså Intersektionalitet.
En central gestalt i lanserandet av den intersektionella teoribildningen i Sverige var Pia Laskar. Hon var ett känt namn redan på 1970-talet som en av de mest radikala krafterna i den dåtida anarkiströrelsen, och dömdes till ett treårigt fängelsestraff – som delaktig i inte bara den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon 1975–1976 (där hon samarbetade med Norbert Kröcher), utan även för grovt rån samt försök att 1975 spränga en spansk resebyrå på Drottninggatan 65 (dom, Svea hovrätt 29/6 1978).
I en intervju i studenttidningen Gaudeamus 2009 kan man läsa att ”Pia Laskar har, till skillnad från en hel del andra gamla radikaler, inte gjort avbön med tiden”. I ett nummer av tidskriften Arena (nr 3 2005) diskuterar hon det som blivit hennes kärnfråga på 2000-talet, nämligen ”queer i form av militant aktivism”. Just ”utomparlamentariska metoder” är i den artikeln ett återkommande tema. Ordval som ”utanförskapet och en kompromisslös konfrontationspolitik” kan liksom talet om ”spektakulära konfrontativa aktioner” tyckas hämtade ur RAF:s klassiska manual, låt vara att utgångspunkten med åren alltså har transformerats från klass till sexualitet/klass/ras/kön: ”Att värna om sin livsstil på ett utomparlamentariskt sätt kan innebära att störa heterosexuella bröllop, blockera familjefundamentalistiska möten och ockupera tevesändningar med heterosexuella inslag. (---) Alla jordens människor borde ha rätt och möjlighet att maximera sin sexuella njutning”.
2007 medverkade Laskar i boken ”Framtida feminismer. Intersektionella interventioner i den feministiska debatten”, och är för närvarande verksam vid Linköpings universitet, där hon är ”InterGender Managing Director” samt undervisar på bland annat just kurser i "intersektionella analyser".
Den 16 februari förra året kunde den intresserade allmänheten ta del Laskars tankar. Det skedde i ett samtal på Södra Teatern i Stockholm om just den sorts frågor som upptar den intersektionella "forskningen". Ledde samtalet gjorde professor Paulina de los Reyes. Övriga deltagare var Irene Molina, Stefan Jonsson och Edda Manga. Den i Göteborg boende kunde å sin sida ta del av Pias Laskars tänkande i våras, då hon tillsammans med Edda Manga undervisade på kursen ”Sexualiteter i världen” vid Göteborgs universitet.
Till skillnad från de våldsromantiserade ungdomarna i Transmilitanta Brigaden och Göteborgs Queerinstitut är Jonsson, Manga, Molina och de los Reyes verksamma vid svenska universitet, skriver i dagspressen, bjuds in till SVT och är involverade i såväl akademiska forskningsprojekt som mängder av nätverk med inflytelserika akademiker, politiker och journalister. Frågan är dock på vilket sätt deras tänkande och världsbild skiljer sig från 2010-talets autonoma och våldsbejakande vänsteraktivister i Sverige.