I dagarna har antologin "I stundens hetta" kommit ut. Redaktör för boken är en veteran inom den autonoma vänstern: Mathias Wåg. Wåg bidrar själv med flera texter och skriver till exempel om sina vistelser hos olika utomparlamentariska grupperingar runt om i Europa, till exempel i Tyskland och Italien. I beskrivningen av ett besök i Bologna 2003 (tidigare publicerat på Autonoma Marxisters maillista, 2003) skriver han om strategierna hos olika revolutionära grupper i Italien. Han följer med gruppen Disobbedienti på en aktion mot kommunens vattenföretag.
Liksom mentorn Antonio Negri är flera av gruppens medlemmar numera fria, efter långa fängelsestraff. Antonio Negri och de mexikanska zapatisterna är återkommande referenser i Wågs text, som huvudsakligen kretsar kring olika strategier för hur den utomparlamentariska vänstern ska organisera sig under 00-talet. Viktigt är att de autonoma "skapar en ny legitimitet kring sin politik". Detta kan, enligt Wåg, ske genom att arbetet byggs upp kring "taktiska allianser". Han menar att "olydnaden ska sprida vertikala konflikter och samtidigt försöka skapa konsensus horisontellt". Det senare sker genom att man, liksom zapatisterna, ställer rätt moderata krav som så många som möjligt kan ställa sig bakom. På så vis ökar möjligheterna att domptera medierna, "hantera informationssamhället". På det sättet har den förebildliga Disobbediente-rörelsen agerat i samband med antikrigsrörelsen, vilken man sedermera försökte radikalisera genom att man "slog sönder så många banker och bankomater de kunde".
Denna taktik återkommer genom hela Wågs text: det gäller att å ena sidan "bygga breda allianser och skapa konsensus", samtidigt som man å andra sidan "smashar bensinmackar, bygger barrikader och kravallar". Det första kan ske genom att man skapar en "kommunikationskanal". Vilket kan ske efter det italienska mönstret med tidningen Global med "texter av kända namn från den gamla autonoma rörelsen. Här skriver Negri, Michael Hardt, Naomi Klein, Fredric Jameson". "Tidningen ska vara intellektuell".
Nu skulle naturligtvis inte Wågs text och hans antologi vara mycket att orda om, om det inte vore för att antologin själv har en tydlig plats inom ramen för den strategi som Wåg redogör för. Ty i boken möter vi inte bara ett antal vänsterextremister, som agerar inom ramen för ett mycket begränsat forum, vars "fokus, kanske vårt enda intresse låg på våldsamma konfrontationer", som det heter i en text. Skulle boken bara rymma texter av den sortens marginaliserade politiska aktörer, skulle den givetvis ha mötts av samma talande tystnad som på Axess-bloggen vederfars böcker av och hemsidor med motsvarande, våldsbenägna aktörer på högerkanten - bland nynazister och neofascister.
Men i Mathias Wågs antologi finns även några mer kända namn. Ett av dem är DN-skribenten Kajsa Ekis Ekman, som beskriver sitt deltagande i upploppen vid Köpenhamnsmötet 2009. Texten bär titeln "Kravallen - en kollektiv förälskelse". Där kan man ta del av följande visdomsord:
"Klimatet är stort och protesterna måste motsvara det. De måste vara lika stora och militanta som problemet är allvarligt"
"Ivo har släppts ut ur buren och är upprymd: under de här dagarna har hans politiska medvetenhet höjts tjugo grader: han är nu militant, han har lärt känna hundratals själsfränder, och det är häftigt att se att han är beredd att ge allt, att han nu vill offra sitt liv."
"Ett stort toppmöte är, för demonstranterna, mer än en protest. Det är ett experiment i en ny samhällsordning, en kollektiv förälskelse".
"När man, mitt under toppmötet, går in i en kiosk för att köpa cigg eller nån yoghurt ryggar man tillbaka: Hjälp vad är det här? Bara konsumtion, inplastade varor på rad och stressade människor med döda blickar - samma blick som jag själv måste ha haft två veckor tidigare. Nu upptäcker jag vad som fattas - det finns inga band mellan människorna."
"Det finns en direkt relation mellan hur mycket våld man är beredd att utstå och hur stark sammanhållningen är när kravallerna är över. Om vi är organiserade, då faller man inte i tomma intet, då tas man emot, plockas upp".
"En vän till mig fick knäet sönderslaget i Göteborg. Hon var på väg att bli professionell dansare, men tvingades att sluta. Hon var bara löst knuten till rörelsen, och drog sig tillbaka efteråt. Ingen fångade upp henne. Idag är hon rädd för demonstrationer."
Och så vidare i en text, vars idémässiga kärna ligger i bilden av hur våldet renar, hur våldet medvetandegör individer, hur våldet bryter det falska medvetandet, hur våldet befriar oss från känslor av alienation och tomhet. Så långt alltså Kajsa Ekis Ekman, som alltså är en återkommande röst på Dagens Nyheters kultursida, och som uppenbarligen inte har något emot att delta i en antologi, vars baksidestext är en rätt träffande sammanfattnig av bokens mestadels (och av förklarliga skäl) anonyma bidrag: "Antologin (...) handlar om ett sökande efter vapen, vapen för klasskampen. Om sökandet efter maktmedel och redskap som kan användas för sociala rörelser som strävar efter en samhällsförändring".
Men kanske bör vi inte vara så förvånade över att hitta en DN-skribent i ett dylikt sällskap. På DN har vi ju genom årens lopp likaledes kunnat notera hur en skribent som Stefan Jonsson har höjt just Wågs förebilder - Negri och zapatisterna med subcomandante Marcos i spetsen - till skyarna.
Intressant nog är det också just Mathias Wågs skriverier om massmorden på Utöya, som Jonssons resekompis till Gaza, Mattias Gardell, i en text i onsdagens Fria Tidningen menar är det enda substantiella som i Sverige har skrivits om Breivik (vid sidan av Petter Larssons artikel i Aftonbladet, där skulden för dåden lades på den samlade svenska borgerligheten).
Nyligen kunde man även ta del av Wågs tänkande i Sveriges Radio, i programmet Metropol där han delgav lyssnarna sina synpunkter på hur man inom den utomparlamentariska vänstern anser att staden bör utvecklas. Ett ämne som man givetvis kan misstänka att svenska folket är extremt nyfiket på att få lära sig mer om.