Nästa vecka, den 1-2 september, arrangeras på konstvetenskapliga institutionen i Uppsala ett seminarium om "kolonialism på svenska". Föreläsare är föga förvånande de allestädes närvarande Edda Manga och Pia Laskar. Vad de har för dokumenterad kunskap om konsthistoria och estetik är för mig obekant. Vad de kommer att berätta om det kolonialistiska perspektivets närvaro i svensk konst och svensk offentlighet kan man dock vara helt säker på.
I mitten av september kommer också boken "Under omprövning" ut som jag själv råkar vara redaktör för. Där återfinns ett trettiotal texter av svenska och utländska akademiker, av vilka många är professorer. Innehållet kretsar kring kultur, konst och estetik. Än så länge har ingen konstvetenskaplig institution visat något som helst intresse för de frågor som diskuteras i den boken; och jag förväntar mig inte heller att så ska bli fallet. Ty jag vet att intresset är ytterligt svalt från universitetshåll när man belyser kultur, konst och estetik från ett perspektiv där avståndstagandet är tydligt från de revolutionära och samhällsomstörtande infallsvinklar som är gängse i kresarna kring Manga och Laskar.
Det är just där som den svensk universitetsvärlden befinner sig idag, i ett läge där de som romantiserar politiska våldsverkare, som stöder terrorism och politisk aktivism uppfattas som mainstream, medan den som tydligt tar avstånd och polemiserar mot revolutionsromantikerna riskerar att förpassas till marginalerna i akademiska sammanhang.
Jag vill också passa på att tacka bloggens läsare för alla de tips och personliga berättelser som har strömmat in som en konsekvens av mina skriverier om statssubventionerad vänsterextremism med kopplingar till svenska universitet. Då detta är ett fenomen som har visat sig vara betydligt större och mer omfattande än jag kunnat drömmma om, inser jag att det kanske krävs en mer omfattande kartläggning av fenomenet ifråga, varför ytterligare tips tacksamt emottas.
Jag har också förstått att många uppgiftslämnare vill förbli anonyma, vilket givetvis inte är något problem. Dock säger det en hel del om den högre utbildningen inom humaniora och samhällsvetenskap i dagens Sverige, att de som kämpar aktivt mot element som är lierade med den autonoma vänstern, med terrorism och våldsinriktad politisk aktivism, tilldelas rollen av obekväma dissidenter i relation till diverse makthavare i institutions- och universitetsledningar.