Här kan man på Youtube ta del av hur Stellan Vinthagen förklarar hur praktiskt det är att han i sin verksamhet som docent vid Göteborgs universitet kan fördjupa sitt engagemang i den utomparlamentariska vänstern. Vinthagen är som bekant en av Mattias Gardells och Edda Mangas medresenärer på Ship to Gaza, men han har också suttit i fängelse i Tyskland och England på grund av utomparlamentariska aktioner. Ett av flera sätt att kombinera sin statliga anställning med politisk aktivism är att driva nätverket University of Göteborg Resistance Studies Network. Här kan man ta del av Vinthagens egna poster i forumet. Och här kan man ladda ner Vinthagens doktorsavhandling om politisk aktivism, i vars förord han citerar Jörgen Johansson: "Sömn är något som borgarna lurat i oss för att förhindra revolutionen”.
Här kan man ta del av Vinthagens forskargärning, som uppenbarligen uteslutande är inriktad på politisk aktivism. Vinthagen är, som synes, väldigt upptagen av detta med icke-våld, en term som märkligt nog företrädesvis används i politiska sammanhang av personer med utomparlamentariska strävanden (vilka förhållandevis ofta slutar i våld), och i princip aldrig av folk som är politiskt aktiva inom ramen för det parlamentariska systemet (och vilkas politiska engagemang nästan aldrig inbegriper våld). Nåväl: denna icke-våldsinriktning hindrar nu inte Vinthagen från att uppmana sina läsare att delta i en massnedladdning av al-Qaidas terroristmanual. I den kan man läsa bland annat följande stycke:
"Missions Required of the Military Organization: The main mission for which the Military Organization is responsible is: The overthrow of the godless regimes and their replacement with an Islamic regime. Other missions consist of the following: 1. Gathering information about the enemy, the land, the installations, and the neighbors. 2. Kidnaping enemy personnel, documents, secrets, and arms. 3. Assassinating enemy personnel as well as foreign tourists. 4. Freeing the brothers who are captured by the enemy. 5. Spreading rumors and writing statements that instigatepeople against the enemy. 6. Blasting and destroying the places of amusement, immorality, and sin; not a vital target. 7. Blasting and destroying the embassies and attacking vital economic centers. 8. Blasting and destroying bridges leading into and out of the cities."
En pikant detalj i sammanhanget är att uppmaningen till massnedladdningen av al-Qaida-manualen motiveras av att brittisk polis har intresserat sig för vissa av dem som på universitet i England har laddat ner manualen. Med tanke på att Vinthagen själv tycks mena att universitetet är en av de mest optimala arbetsplatserna för den som är intresserad av att få insikter och kunskaper som kan användas i utomparlamentariska aktioner och i konkreta politiska aktioner, framstår det kanske inte som heltigenom långsökt att polisen intresserar sig för dem som på motsvarande sätt via universiteten vill fördjupa sig i islamistiska terror-aktioner.
Göteborg Resistance Studies Network ger också ut en tidskrift: Resistance Studies Magazine, där man till exempel 2010 fördjupade sig i anarkisternas protester i Aten samma år.
Två tendenser låter sig urskiljas i det material som presenteras på Göteborg Resistance Studies hemsida: dels ett ifrågasättande av den gängse definitionen av terrorister. I en uppsats om ETA som Vinthagen har handlett samt länkar till på Resistance Studies-hemsidan heter det följdriktigt:
"I de fall där begreppet terrorism används i uppsatsen syftar det till handlingar och inte till personer. Anledningen är att jag anser att begreppet ofta används godtyckligt av makthavare som vill framställa sina motståndare i dålig dager, samtidigt som de själva begår handlingar som påminner om dem som de fördömer hos den andra parten."
Den andra tendensen är likaledes tydlig i texten om anarkisterna i Aten i Motstånds-Magasinet. Jag tänker på det sätt på vilket människor inom den autonoma vänstern via de akademiska framställningarna bereds möjlighet att komma till tals och göra sina röster hörda inför en större allmänhet. Uppsatserna och böckerna tenderar att förhållandevis okritiskt vidareförmedla idéer, röster och världsuppfattningar som utan de akademiska studierna svårligen skulle ha nå ut från de innersta extremistcellerna.
På Resistance Studies-hemsidan rekommenderar Vinthagen till exempel en avhandling av Carin Wasshede. På hennes hemsida visar det sig att boken är just en studie av den autonoma vänstern i Göteborg. Ingen kan missta sig om avhandlingsförfattarens sympatier för den grupp som hon har ägnat år åt att studera och intervjua:
"I avhandlingen Passionerad politik har hon intervjuat aktivister i åldrarna 19-31 år inom den utomparlamentariska vänstern i Göteborg. I morgon disputerar hon på Sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Aktivisterna är bland annat aktiva inom anarkafeministiska-, queeraktivistiska-, syndikalistiska- och djurrättsaktivistiska grupper samt inom den globala rättviserörelsen. De utmanar den heteronormativa könsmaktsordningen i syfte att skapa en annan värld.
- De är engagerade på djupet. Det personliga är verkligen politiskt och jag blev oerhört berörd av deras engagemang. Genom att de bråkar med gränserna för vad som anses normalt och avvikande skapas ett större handlingsutrymme. Samtidigt slår normen tillbaka, säger Cathrin Wasshede. En och samma handling kan både förändra och reproducera normer, konstaterar hon och berättar som exempel om några heterosexuella män i studien som bryter mot normer om hur män ska klä sig.
- De förändrar normer för vad män ska ha på sig men är samtidigt måna om att inte överskrida heterosexualitetens gränser. Det får inte bli för feminint och de vill inte uppfattas som homosexuella. Idealet är ett friare samhälle där alla ska få ett större svängrum, men Cathrin Wasshede konstaterar att det inte finns några rum som är fria från maktordningar.
- Det finns idéer om hur en god feminist ska bete och klä sig och många upplever att det finns en homonorm inom den lesbiska rörelsen, säger hon.
- Man kan skapa frirum, men sedan kommer inte alla att vara välkomna i alla rum. Jag tror ändå på vikten av de här rummen. När man tillhör en grupp som är exkluderad är det viktigt med frirum och de fungerar som bas för politisk aktivism."
Här kan man ta del av inledningskapitlet i Wasshedens avhandling. Av den förstår man åtminstone två saker. För det första att hon i sin "metod" utgår från samma teori om könsmaktsordning som queer-aktivisterna bygger sin världsbild på. Av detta inser man i sin tur två saker: dels att hon i rätt stor utsträckning delar sina studieobjekts politiska analys, dels att avhandlingen bjuder ungefär lika stort ideologiskt tuggmotstånd som en avhandling som har valt att studera KPML(r):s utveckling under 1970-talet utifrån ett marxist-leninistiskt perspektiv. Eller en avhandling som i studiet av Nationaldemokraternas syn på etnicitet baserar sig på den världsberömde filosofen Adolf Hitlers huvudverk Mein Kampf.
För det andra förstår man att Wassheden utgår från en väldigt politiserad historieskrivning, där hon ser 1960-talets politiska aktivism som ursprunget till i princip allt gott i dagens samhälle. Hon skriver att hon betraktar dagens politiska aktivister som en fortsättning på "politiska aktivismen på 1960- och 70-talen. Det finns uppenbara kopplingar mellan dessa två perioder. De som på 1960- och 70-talen var aktiva i exempelvis freds-, student- och kvinnorörelsen var i likhet med dagens aktivister också unga och upproriska. Jag föreställer mig att det etablerade samhället också då klappade dessa aktivister på huvudet och benämnde deras idealism och aktivism som 'en ungdomsrevolt som går över med tiden'. Huruvida den gått över eller inte är en empirisk fråga, men poängen här är att det är svårt att föreställa sig de stora förändringar som skedde från 1960-talet och framåt utan den starka mobilisering som dessa rörelser åstadkom.Exempel på dessa förändringar är allmän barnomsorg, ökad tillgänglighet till preventivmedel, legalisering av abort, ökad andel kvinnor på den offentliga arbetsmarknaden och inte minst den offentliga debatt om kön som startades och som lett till att jämställdhet blivit ett införlivat begrepp i den svenska politiken – och har bildat vad jag skulle vilja kalla en jämställdhetsdiskurs. Det har också inneburit att 'kvinnligt' och 'manligt' började betraktas som instabila konstruktioner som är möjliga att förändra. De alternativ som dagens aktivister skapar ger oss en glimt av hur nya köns- och sexualitetsmönster kan komma att se ut, på samma sätt som de alternativ som den politiska rörelsen på 1960- och 70-talen gjorde."
Trots de uppenbara bristerna i beskrivningen av den svenska historien från slutet av 1960-talet och fram till idag (uppfanns verkligen p-pillren av vänsteraktivister? Och så vidare...) så tycks Wassheden ha blivit filosofie doktor utan problem. Idag återfinns hon således som lärare på Göteborgs universitet, till exmpel på kursen Sexualitet i världen. I lärarkollegiet på den kursen ingår åtminstone två namn som vi känner igen från blogginläggen nedan: Pia Laskar och Edda Manga.