I Moderna museets planerade höstutställning
”Ynglingagatan 1”, ämnar man utgå från ett Stockholmsgalleris utställningsverksamhet under 1990-talet. Utan att veta i hur hög grad som kuratorerna avser att problematisera vad en dylik verksamhet alltid innebär av hänsynstaganden till de inblandandes karriärmöjligheter och kommersiella förhoppningar, kan man ändå konstatera att man från museets sida uppenbarligen inte sticker under stol med hur betydelsefull man uppfattar axeln konstnär-investerare-galleri-museum.
Gallerier erhåller status genom att agera i symbios med museer. Denna symbios är en garant för att de välbärgade kunder som galleriet hoppas kunna locka, ska känna sig säkra på att göra goda investeringar. Samtidigt är museet beroende av investerarna: Dessa kan i syfte att höja värdet på sina egna samlingar deponera verk på museet. Och på andra sätt göra museet beroende av deras ekonomiska välvilja. I utbyte ställer museets ledning beredvilligt upp i jurynämnder när investerarna inrättar stipendier och priser, vilka ger de konstnärer som de har investerat i ännu högre status (och värde). Liksom det motiverar museet att anordna separatutställningar med de prisbelönta konstnärerna. Vilket gör att de gallerister som får sin prestige av att samarbeta med museet kan höja sina priser ytterligare. Vilket ytterligare ökar värdet på investerarnas konst, vars pris därtill kan pressas upp av att investerarna bjuder på dessa konstnärers verk när de dyker upp på auktioner. Och så vidare.
Tendensen är karakteristisk för det sätt på vilken man i modern konstteori utgår från att konstnärligt värde bestäms i samråd mellan investerare, gallerister och musei- och konstinstitutionschefer. I syfte att säkerställa värdet på konst, har man på så vis i konstvärlden opererat bort de två instanser som ligger bakom de flesta fluktuationer på kulturmarknaden: publikens och konstkritikernas värdeomdömen. Det är trots allt det faktum att folk idag känner igen sig mer hos Shakespeare än i Tor Hedbergs dramer som gör att de förra har överlevt, liksom att vi upplever Zorns människogestaltning och konstnärliga virtuositet som mer imponerande än Mårten Eskil Winges.
Konstkritikens funktion i detta system begränsas till att spela med och avfärda alla kritiker av denna effektiva vinstmaskin som i bästa fall ovetande, och i sämsta fall reaktionära högerpopulister. Alltmedan publiken förväntas storögt beundra spektaklet, strömma till museet och betala inträdesbiljetter och museikataloger.