Karin Broos ställer ut målningar på Sven-Harrys konstmuseum och tycks därmed knyta an till en figurativ trend i samtiden. Peter Frie ställer samtidigt ut på Lars Bohman Gallery, norske Marius Moe på Gallerie Agadh och Tornvall (fr o m 22 september) och likaledes norske Odd Nerdrum på Edsviks konsthall (fr o m 1 oktober).
Broos måleri knyter tydligt an till fotorealismen och dess svenska tradition från Ola Billgren och framåt. Hennes styrka ligger kanske mer i själva kompositionen av motiven än i måleriet som sådant. Styrkan i hennes motiv ligger å sin sida i den suggestiv spänningen mellan liv och död.
Flera målningar uppehåller sig vid unga kvinnor vid vatten. Solen står lågt på himlen, vilket skärper kontrasterna mellan ljus och mörker. Och knyter därmed an till vattnets traditionella laddning som symbol i lika hög grad för döden som för livet. Det är kort sagt svårt att inte samtidigt börja associera till T S Eliots Death by Water när man konfronteras med den livskraft som de unga badande kvinnorna på Broos målningar signalerar. Något liknande kan noteras om de målsningar som avbildar samma badbrygga om hösten, med rimfrost på marken. Eller de målningar som beskriver en konvalescent ung kvinna i en säng, med senvinterlandskapet utanför fönstret: vårsolen som värmer så pass mycket att man kan öppna fönstret och låta den friska luften vädra ut atmosfären av sjukdom och instängdhet. Samtidigt som landskapet utanför bär vinterns signum av dödsmärkthet.
Genom måleriet balanseras känslor av trygghet, harmoni och livskraft mot ett stämningsläge av förgängelse och svärta. Det löper en underström av svårmod och nervositet genom nästan alla dessa målningar, vilkas behållning emanerar ur det faktum att idyllens krackelering aldrig skrivs betraktaren på näsan, utan att den genomgåpende antyds med små, subtilt dikreta medel som skänker tyngd åt måleriet, ger ett existentiellt djup åt motiv som rent formellt naturligtvis hela tiden balanserar på gränsen till det banala och publikfriande. Men som konstnären aldrig försöker bemöta med billiga ironier à la Ernst Billgren eller med den sorts enkelspårigt politiskt psykologiserande som också skulle kunna ligga nära till hands. Tvärtom ger Broos aldrig avkall på konstens karaktär av existentiellt utforskande - bortom tidsbunden psykologi, tidsbundna politiska teorier och tidsbundna estetiska strategier.
Karin Broos, Det stora blå I
Karin Broos, Hoppet 2