Det är lite märkligt att ta del av panegyriken i svenska medier i samband med Tomas Tranströmers Nobelpris. Inte därför att han inte är värd priset. För det är han verkligen. Tomas Tranströmer har i en modernistisk kontext lyckats vitalisera poesin genom att vidareutveckla några av genrens traditionella karakteristika, inte minst metaforiken. Hans debut var kontroversiell så till vida att den innebar ett brott mot fyrtiotalismens fyrkantiga samtidsgestaltning. Tranströmer arbetade med bunden vers, sökte sig till traditionella versmått och mot transcendentala erfarenheter. Dikterna hölls samman på ett helt annat sätt än vad som var fallet med Lindegrens modernismepigoneri i mannen utan väg. Det tycktes i Tranströmers diktning inte finnas något som helst egenvärde i komplexiteten och splittringen utan texterna var på ett helt annat sätt än i fyrtiotalismens modernism-epigoneri kommunikativa och enhetsskapande.
Och så har det i hög grad fortsatt. Den religiösa och existentiella problematiken har stått i centrum av hans diktning som i hög grad söker sig in mot de glipor i vardagsvärlden där den triviala tillvaron öppnas upp mot någonting högre eller blottar en djupare dimension. Och om man ser på dikterna formellt har bildspråket förfinats och extrapolerats.
Det som jag har svårt att förstå är hur de som påstår att Tomas Tranströmers dikter har varit livsviktiga för dem, inte har reagerat när poesiutvecklingen i Sverige på ett närmast militant sätt har brutit med just det som är själva kärnan i den estetik som bär upp Tranströmers diktning. Metaforen har förklarats död, förfelad och till och med politiskt grumlig åtskilliga gånger under de senaste åren. Och att ägna litteratur och konst åt transcendentala erfarenheter har likaledes uppfattats med stor skepsis - liksom själva idén med att som Tranströmer bygga upp texterna kring ett vaktslående om traditionellt lyriska kvaliteter, såväl innehållsliga som formella.
Om man nu tycker att Tranströmers dikter är exceptionellt värdefulla, att de har betytt väldigt mycket för en själv och att de har en kapacitet att påverka världen - på ett eller annat sätt - i gynnsam riktning, så borde man väl rimligtvis vara ledsen eller kanske till och med upprörd och förtvivlad över att vi sedan länge i Sverige har ett kultur- och poesiklimat, där just de grundläggande egenskaperna i Tranströmers poesi har förklarats icke-önskvärda.
Tycker jag att någonting är väldigt bra och fint så implicerar det en vilja att se mer av den varan, en vilja att se just de fina och utomordentliga egenskaperna hos det som jag gillar utvecklas och finkalibreras i nya uppenbarelseformer. Tycker jag att Tomas Tranströmers dikter är extremt bra så är det för mig en självklarhet att tycka att det är sorgligt inte bara att det inte skrivs andra, lika bra eller ännu bättre dikter, utan också att förutsättningarna minskar för att skriva andra, lika bra eller ännu bättre dikter än Tranströmers.
Många av dem som nu hyllar Tranströmer, har samtidigt applåderat en poesiutveckling som har inneburit att just den sorts dikter som Tranströmer skriver har hamnat på undantag. Man har väl delvis gjort det med motiveringen att Tranströmers grepp är omoderna och behöver bytas ut mot någonting som känns mer i samklang med samtiden. Men det man då glömmer är att hans grepp faktiskt i den meningen var omoderna redan då han debuterade 1954. Hans sätt att skriva var i en bemärkelse lika okontroversiellt då som nu.
Att hävda att Tranströmer var en utomordentlig och underbar poet för sin tid, men att hans grepp känns omoderna idag, blottar en instrumentellt museal syn på kultur- och konsthistorien. Det vittnar om att man hellre ser konst- och litteraturhistorien som en provkarta över olika tidsbundna estetiska uttryck än såsom rymmande konst och litteratur med förmåga att påverka ens liv - oberoende av den tid då de är tillkomna.