Med tanke på Håkan Juholts många klavertramp på sistone, kan man förstå att Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg vill prata om helt andra saker än till exempel att Socialdemokraternas partiledare av någon outgrundlig anledning lyckades med konststycket att på blanketten om hyresbidrag kryssa i den ruta som påstod att han bodde ensam i sambons lägenhet istället för rutan för just sammanboende.
Istället väljer Anders Lindberg att ägna dagens ledare åt att än en gång (är det tredje eller fjärde gången som han nu skriver samma sak?) ta upp den tråden från Almedalsveckan om att undertecknad och Paulina Neuding är rasister. Han tillämpar samma taktik som de unga svenska vänsterradikaler som strax efter Behring Breiviks massmord i Oslo och Utöya började kalla sig själv kulturmarxister. Därigenom implicerande att alla som tyckte illa om dem var av samma skrot och korn som dedn norske terroristen (som i sitt manifest betecknar företrädare för de åsikter som han ogillar, som just "kulturmarxister").
Lindberg är inte så mycket mer sofistikerad. I sin långa ledare försöker han leda i bevis att den som vill diskutera problem med integration, eller den som kritiserar exempelvis "politisk korrekthet", eller som hyser åsikten att vissa frågor bör ventileras mer förutsättningslöst än vad som hittills har varit fallet, inte bara är rasister utan av samma skrot och korn som Behring Breivik. Och att det är ett högt pris som demokratin får betala, om man släpper fram människor som kritiserar "politisk korrekthet". Opinionsbildare som jag och Paulina Neuding kan på så vis utmålas som "hot mot det öppna samhället".
Varför? I mitt fall därför att jag påstås dela åsikten med Bruce Bawer att man "efter Utöya (...) inte längre kan prata om islam som man vill". (Det kan vara av visst intresse, för att förstå hur Lindberg argumenterar, att den Oslobaserade Bruce Bawer av Behring Breivik åberopas som en auktoritet i den sistnämndes "manifest".)
Jag vet inte om Bawer har påstått just detta, men jag vet att jag inte har hävdat något sådant. Det som Lindberg avser i mitt fall är sannolikt det blogginlägg där jag, mot bakgrund av diverse krav om "inre censur", skrev:
"Att ropa på strängare censur, att gå i riktning mot en paranoid världsbild där man förbjuder den sorts åsikter som Bengt Göransson, Ola Larsmo och Anders Lindberg definierar som icke-politiskt korrekta, skapar inte ett säkrare samhälle. Tvärtom. Det viktiga nu är snarare att slå vakt om det liberala samhällets öppenhet samt att motverka neofascismen med dess anti-muslimska hatpropaganda samt islamismen med dess anti-västliga hatpropaganda, utan att underdriva eller överdriva de hotbilder som är kopplade till respektive ideologi."
Det som jag i dagsläget skulle vilja tillägga är vikten av att generellt sett motverka terror-ideologier, där våldet ses som ett legitimt sätt att påverka samhället politiskt.
Det är idéer om att terror och våld är de enda framkomliga sätten för att förändra samhället, som utgör grunden för Behring Breiviks agerande. Utan den övertygelsen hade aldrig människor mördats av honom. Utan den sortens idéer hade ingen behövt dö. Hans hemska och bestialiska agerande är en omedelbar konsekvens av att han anser att våld är berättigat i den politiska kampen.
Det är den enkla sanningen. Och i det avseendet spelar det ingen roll om man tycker att samhället är alltför politiskt korrekt eller om man tycker att debatten är alltför politiskt inkorrekt. I ingetdera fallet implicerar idérna som sådana ett våldsbenäget beteende. Men i bägge fallen finns det element som - med viss rätta - anser att just deras idéer inte får tillräckligt stor uppmärksamhet, att deras åsikter motarbeta och tystas ner av medieetablissemanget. Det gäller de som tror att islam ska ta över västvärlden, såväl som de som tror att den ekonomiska krisen bäst löses genom att planekonomi införs, likväl som de som hävdar att judarna styr över svenska medier, eller de som anser att alla som diskuterar problem med islamistiska terrorister är islamofoba rasister. Att denna sorts tokerier till idéer med rätta motarbetas i svenska medier, skapar dock hos idéernas (vanligtvis) fanatiska företrädare incitament för att genom våldsaktioner styra samhället i rätt riktning. De ser det som nödvändigt. Nödvändigt för att vad de upplever som sanning ska segra. Och nödvändigt för att världen inte ska gå under.
Men konsekvenserna av att det förhåller sig på det här sättet är naturligtvis betydligt mer komplicerade än det är att utmåla mig och Paulina Neuding som de stora hoten mot det öppna samhället. I det senare fallet får man en förevändning för att tysta icke-socialistiska opinionsbildare. I det förra fallet blir det hela betydligt mer komplicerat och fordrar översyn inte bara av vilka som disponerar ABF:s lokaler utan också vilka gäster som Håkan Juholt bjöd in på den där middagen häromsistens där syftet var att diskutera "kulturens roll i ett radikalt samhällsbygge". (Vilka åsikter har egentligen Stefan Jonsson om terrororganisationen Hamas eller om zapatisterna, den mexikanska gerillan med subcomandante Marcos i spetsen, som utgör förebilden för så många inom dagens autonoma vänster?)