Jyllands-Posten skrev häromdagen om en grupp salafister som på eget bevåg och under ledning av bland annat predikanten Abu Ahmed påstås vara på väg att införa sharia-zoner i Köpenhamn och på andra orter, där man ämnar patrullera dygnet runt för att kontrollera att folk inte går på diskotek, dricker alkohol och så vidare. Inledningsvis inskränker man sig, enligt artikeln, till stadsdelen Tingbjerg i huvudstaden. Paraplyorganisationen Muslimernes Fællesråd samt Islamisk Trossamfund som driver Köpenhemns största moské tar dock avstånd från extremisterna. Enligt Jyllands-Posten tycks dock den sistnämnda organisationen rikta sin ilska mot de icke-muslimer som kritiserar Sharia-zonerna snarare än mot dem som ämnar se till att sharialagarna efterlevs.

Den fråga som man som svensk ställer sig är naturligtvis i vilken mån som företrädare för sharialagar finns representerade bland ledande svenska muslimer. I Stockholms södra förorter finns till exempel Al Ghazali-institutet - med kopplingar till exempelvis Vårby Gårds moské. I den artikelsamling som finns samlad på institutets hemsida kan man ta del av ett stort antal texter, från vilka ett axplock görs nedan - inte minst med avseende på frågan om just rättsskipning.

En iakttagelse som är svår att inte göra, är hur kort avståndet är mellan tonläget och innehållet i texterna på Al-Ghazali-institutet och tonläget och innehållet på diverse radikalkonservativa och identitära bloggar. Mot denna bakgrund är det onekligen lite märkligt att så många opinionsbildare med vänsteragendor ser sig föranledda att ta de unga högerradikala konvertiterna i försvar.

Här, som sagt, ett litet axplock av åsikter från Al-Ghazali-instiutets hemsida:

En del gör gällande att homosexualitet beror på genetiska faktorer, medan andra menar att den har hormonellt ursprung. Det ska här nämnas att det islamiska förbudet mot att praktisera homosexualitet står fast, oavsett vilken eller vilka av dessa teorier som i framtiden visar sig vara sanna.

Om vi t.ex. utgår från att homosexualitet är medfödd förändrar detta inte förbudet. Det är en sak att hysa begär till en person av samma kön, en helt annan att omsätta denna kärlek i praktisk handling. Människor kommer inte att ställas till svars för sådana känslor som de inte rår över, eftersom Gud inte lägger på någon en tyngre börda än han kan bära. De kommer däremot att hållas ansvariga för de val de gjort här i livet, oavsett om dessa val konkretiseras i handling eller inte.

***

Sexuella relationer mellan personer av samma kön är därför den mest extrema av alla möjliga överträdelser mot den naturliga ordningen. Dess biologiska sterilitet är ett tecken på dess metafysiska misslyckande att visa vördnad för den grundläggande dualitet som Gud använt som varp och väv till världen.

Och ändå är det så att homosexualitetens drivkraft förblir dåligt förstådd. Den förefaller vara det slutgiltiga argumentet mot darwinismens antagande om att egenskaper som inte är fortplantningsdugliga, med tiden systematiskt utplånas.

***

Moraliska katastrofer har alltid en upptakt; Islam söker inskränka den sociala miljö där sådana upptakter kan förekomma. Därav vårt engagemang för köns-separerad undervisning. Den absurda desperation som uttrycktes av en rektor förra månaden då han introducerade regeln att pojkar och flickor inte får vara närmare varandra än femton centimeter eftersom: ”Det är vår i luften”, är ingenting för oss. Men skolan är bara början. Även arbetsplatsen bör, utan att hindra kvinnligt avancemang, garantera att makars rättigheter skyddas genom att hindra alla möjligheter till otillåten avskildhet på kontoret. Politiker och affärsfolk som insisterar på att anställa en assistent av motsatt kön bör förklara varför. Pornografi och halvpornografisk reklam bör censureras, eftersom den är oacceptabel, förnedrande och uppmuntrar till otrohet. Uppgiften att censurera bör ges till feministerna som med all rätt invänder mot att deras kön hängs ut på detta sätt.

***

Kardinal Hume, den i vanliga fall klarsynte representanten för Englands katoliker, har nyligen yttrat sig i försonliga ordalag om homosexualitet; medan en anglikansk biskop, praktfull i tighta jeans och läderjacka, öppet tillkännagivit sin relation med en annan man. Så fjärran från att representera familjevärderingar för sin flock, är de att 200 av 900 Londonpräster sägs ha homosexuella tendenser. Antalet kristna och judiska organisationer och individer som sjunger Sodoms lov ser ut att öka, påhejade av de sekulära, tills traditionalisternas återstående röster slutligen överröstats.

***

Men vad händer med ett samhälle där man inte straffar? Hur länge kommer allmänheten att acceptera att en våldtäktsman eller mördare kommer ut efter en relativt kort fängelsevistelse? När människor i ett samhälle känner sig otrygga till följd av att rättssystemet inte längre garanterar dem den säkerhet som de känt tidigare, finns möjligheten att de tar lagen i egna händer och resultatet kan bli att uppretade och hämndlystna folkmassor lynchar människor på gator och torg.

Om samhället, å andra sidan är överdrivet nitiskt när det gäller implementerandet av lagarna, leder det bl.a. till att man avhumaniserar brottslingarna. Man måste därför söka finna en väg mellan dessa två hållningar. I Koranen står det:

Straffet för äktenskapsbryterskan och för äktenskapsbrytaren är hundra piskslag för var och en; och låt inte medkänsla med dem avhålla er från att följa Allahs lag, såvida ni tror på Allah och den Yttersta dagen. (K. 24:2)

Det är inte fel att känna medlidande, men vårt medlidande får inte leda till att vi inte iakttar rättvisa.

Genom att straffet verkställs gagnar man samhället i stort. Att ”vända andra kinden till” är ett beslut som måste fattas av den som drabbats. När samhället tvingar brottsoffret att förlåta är vi på väg in i en återvägsgränd.

För att upprätthålla ett samhälle där medborgarna känner sig trygga måste man kräva säkra bevis innan man straffar. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

Avvärj straffen om det föreligger tvivel.

Och Ibn Hajar al-Haythami (1504-1567) citerar Imam Al-Ghazali (1058-1111), må Allah vara nöjd med dem båda:

Att inte avrätta tusen personer som förtjänar det, är bättre än att spilla en oskyldig muslims blod (Al-Fatawa al-hadithiya s. 222)

Det hårda straffet för otukt är framför allt en markering som visar hur allvarligt detta brott anses vara i ett samhälle som grundats på familjens integritet och dess fina nät av relationer. Att straffet finns är tillräckligt för att markera Islams ståndpunkt, men dess verkställande har gjorts nästintill omöjligt – utom vid ett frivilligt erkännande – genom bestämmelsen att det krävs fyra vittnen som iakttagit akten in i minsta detalj. Dessa vittnen måste också vara beredda på att piskas för mened i det fall deras vittnesmål inte leder till en fällande dom.

Sheykh Hamza Yusuf har sagt att detta mer än något annat är ett straff för öppen promiskuitet, eftersom det är svårt att föreställa sig hur en man och en kvinna skulle kunna tänka sig ha sexuellt umgänge inför fyra personer.

Eftersom vi inte kan känna till det som finns i människors inre har vi blivit beordrade att döma i enlighet med det yttre. En person som, efter att ha överbevisats, ångrar det han gjort, måste dömas, eftersom andra annars skulle kunna uppvisa falsk ånger och därigenom undvika bestraffning. På Domedagen kommer Allah att döma med full rättvisa, eftersom Han känner till de motiv som låg bakom vårt handlande. Imam al-Shafi’i (767-820), må Allah vara nöjd med honom, sade:

Jag har blivit beordrad att döma i enlighet med det yttre. Allah tar hand om det inre.

Lov och pris tillkommer Allah, den Upphöjde Och må Hans frid och välsignelser vara med vår mästare Muhammed, hans familj och hans följeslagare.

***

Att överge frukten av denna forskning, den Islamiska shari'an, för att följa samtida shejker som, trots sina anspråk, inte tillnärmelsevis befinner sig på samma nivå som sina föregångare, är att ersätta något beprövbat och bevisat med som något som i bästa fall är provisoriskt. Retoriken om att följa shari'a utan att följa en särskild madhhab är likt en person som gått till bilhandlaren för att köpa en bil, men som insisterar på att det inte får vara något känt märke--varken en Volkswagen eller en Rolls-Royce eller Chevrolet--utan hellre "en bil, rätt och slätt".

En sådan person vet i verkligheten inte vad han vill; bilarna hos försäljaren är inte formgivna på det sättet, utan endast av fabrikat. försäljaren kan tillåta sig ett ringa leende, och kan endast påpeka att sofistikerade produkter kommer av sofistikerade produktionsmedel, från fabriker med en arbetsavdelning som testar, producerar, sammansätter de många delarna av den färdiga produkten . Det är av naturen hos sådana kollektiva mänskliga ansträngningar att producera något som är långt mycket bättre än vad vem helst av oss skulle kunna framställa på egen hand, även om vi gavs en verkstad, verkyg, och femtio år, eller t o m tusen. Och så är det också med shari'a, vilket är mer komplext än vilken bil som helst, då den befattar sig med universat av mänskliga handlingar och ett vitt omfång av uttolkningar av heliga texter. Detta är varför avfärdandet av det monumentala lärdomen hos madhhab'erna i att göra Koranen och sunna handlingsbar, för att närma sig förståelsen hos en samtida shejk inte bara är misstagen åsikt. Det är att skrota en Mercedes för en go-cart.