I en recension av Tom Waits nya skiva i dagens DN görs en poäng av det problematiska i att Tom Waits framlever sitt privata liv i total anonymitet, långt ifrån mediernas strålkastare:
"Jag har problem med det där. Att så lite i Tom Waits artistiska gärning numera tycks handla om musik. Han pratar inte gärna om den i intervjuer (som att ta hand om disken efter en fest, säger han till New York Times) och hans fru, Kathleen Brennan, som sedan länge skriver de flesta av hans texter och agerar medproducent, är inte tillgänglig alls. I stället får journalister som vill träffa honom åka till en underlig truckstop i Petaluma och lyssna på när han pratar med loppor och ljuger ihop nya anekdoter från sitt låtsasliv. Han gör sin roll, både på och utanför scenen. Vem han verkligen är finns det få som vet något om. Det är bara att acceptera att Tom Waits och hans musik är fullständiga fabrikationer."
Recensenten tycks se det som beklagansvärt att Waits fru som skriver texter till dennes musik inte ger några intervjuer och att Waits själv ger intervjuer på platser som har liten eller ingen koppling till hans privatliv. Den offentliga bilden av Waits är en "fabrikation", vilket leder recensenten till den lite kryptiska slutsatsen att även Waits musik är en "fabrikation".
Dessa invändningar mot Tom Waits är på intet sätt nya. De har upprepats under åtminstone två decennier och har ofta då framställts som någon slags problem: Tom Waits är inte autentisk, vilket underförstås vara till nackdel för hans skapande. Resonemang är lika lätt som svårt att förstå. Lätt därför att vi lever i en kultur där detta med autenticitet uppfattas som någonting i sig själv gott, åtminstone i estetiskt hänseende - som ett kvalitativt värde, som ett kriterium på att den konstnärliga produkt som vi tar del av är i någon mening sann.
Men sann i vilket avseende?
Det är naturligtvis just den frågan som gör resonemanget svårt att förstå. Är Eyvind Johnsons Strändernas svall en osann, och därmed dålig, roman på grund av det oavvisliga faktum att Johnson, när han skrev romanen, aldrig hade sett det medelhav som romanen utspelade sig vid - och än mindre levt vid den tidpunkt då romanen utspelar sig? Gör detta romanen problematisk som kommentar till Andra världskriget? Borde Johnson istället ha utgått från egna, högst privata erfarenheter? Och kanske allra helst skrivit uppriktigt om sina förtigna kvinnoaffärer istället för om frågor som berörde pacifism, våld och självförljugenhet?
På dagens kulturuppslag i DN kan man också ta del av en artikel där författaren Martina Lowden "kommer ut" med att hon sedan länge är diagnosticerad såsom lidande av aspegers syndrom. Detta helt i linje med samma slags mediedramaturgi som ser Tom Waits anonymitet som ett "problem". Lowdens artikel kommer sannolikt att hyllas därför att den bidrar till att minska stigmatiseringen av personer med aspergers syndrom och därför att den kan bidra till att acceptansen på sikt ökar mot personer med psykiatriska diagnoser. Själv skriver Lowden att hon inte vill bli reducerad till en diagnos. Och det kan man ha förståelse för - på samma sätt som man kan förstå Ann Heberleins likartade farhågor och erfarenheter.
Utifrån ett vidare perspektiv finns dock anledning att beklaga att en kvalificerad diskussion om frågor om vetenskap och politik numera sällan tycks kunna föras på ett engagerat sätt på kultursidorna utan att de måste kräva personliga offer av det slag som Heberlein och Lowden exemplifierar. Det tycks tillhöra en svunnen tid att konstnärer engagerar via den sorts förställning och fabrikation som konstnärlig verksamhet traditionellt sett har varit förknippad med.
I det avseendet påminner Aischylos och Shakespeare mer om Tom Waits än om Martina Lowden och Ann Heberlein.