Det uppfattas uppenbarligen inom feminismen som att bristen på ett 50-50-utfall mellan män och kvinnor på exempelvis arbetsmarknaden, är ett tecken på att vi fortfarande är låste i vissa fördomar och traditionella föreställningar om könen. Detta resonemang underförstår att om dessa fördomar bara försvinner, så kommer automatiskt ett 50-50-utfall att bli konsekvensen. Alltså uppfattas 50-50-utfall som någonting "naturligt" - som en självklar följd av att människan väljer helt fritt - helt oberoende av fördomar och traditonella föreställningar.
Denna ståndpunkt förutsätter dock att det inte finns några som helst skillnader mellan könen, skillnader som predisponerar det ena könet att som kollektiv välja på ett annat sätt än det andra könet.
Utan att överhuvudtaget ta ställning i frågan om det finns några biologiska skillnader mellan män och kvinnor, som predisponerar kvinnor att välja på det ena sätter, och män att välja på det andra, så kan jag med säkerhet säga att det ännu inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att det inte existerar några biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor.
Så länge som det inte finns några vetenskapliga belägg för de ståndpunkt som påstår att kön är en heltigenom kulturell eller social konstruktion, är det onekligen en smula märkligt att svenska politiska partier, från De Nya Moderaterna till Vänsterpartiet, driver frågan om 50-50-representation. I synnerhet om det nu inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att 50-50 är det naturliga utfallet i en population som (vilket i och för sig framstår som en logisk och praktisk omöjlighet) står helt fri från fördomar och nedärvda föreställningar.
Nu kan man i och för sig, naturligtvis, argumentera för att 50-50-utfall ändå är att föredra - även om män och kvinnor väljer på ett helt annat sätt om de får välja helt fritt, oberoende av fördomar och traditionella föreställningar.
I det senare fallet kan man dock undra hur väl det stämmer överens med liberal ideologi, att styra människor i vissa, av politikerna fastställda mål. Politiker och genusforskare skulle naturligtvis kunna argumentera för att det borde råda ett 60-40-förhållande inom vissa yrken, för att det optimala slutresultatet av 50-50 ska kunna uppnås. Eller 63-37. Och varför bör detta tänkande inskränkas till kön? Borde vi inte se till att det också råder samma slags heltigenom symmetriska förhållanden med avseenden på klasstillhörighet, akademisk utbildning, fysiska handikap, etnisk och religiös tillhörighet osv.
Konsekvenserna av detta blir naturligtvis på många sätt lite bisarra. Om det visar sig att rullstolsbundna individer hellre väljer skrivbordsyrken, måste i rimlighetens namn våra folkvalda politiker se till att det räknas ut hur proportionerna mellan rullstolsbundna skrivbordsarbetare och rullstolsbundna bilmekaniker eller snickare bör se ut, om vi på sikt vill se ett utfall på 50-50 mellan rullstolsbundna kroppsarbetare och rullstolsbundna skrivbordarbetare. Och det vill vi väl, i konsekvensens namn?
Om vi förutsätter att det bara är en social konstruktion att rullstolsbundna männniskor hellre sysslar med skrivbordsabreten än med kroppsarbeten, kan vi kanske nöja oss med att tvinga 50 procent av alla rullstolsbundna att syssla med skrivbordsarbete, och lika många med kroppsarbete. Men om vi antar att det faktum att den rullstolsbundne sitter i rullstol påverkar andra rullstolsbundnas yrkesval, så kan vi mycket väl komma fram till att det krävs 80 procents övervikt av rullstolsbundna kroppsarbetare, för att på sikt påverka rullstolsbundna att välja så som politikerna önskar, alltså 50-50.
Situationen blir dock knappast mindre problematisk, när vi inser att de rullstolsbundna också kan vara av olika kön, och att vi därför har att beakta politikernas välmotiverade krav på att en kvinnlig rullstolsbunden individ i sin roll som kvinna kan vara tvingad till ett visst val av yrke, på basis av det högst legitima syftet att skapa förutsättningar för ett 50-50-utfall mellan könen i framtiden. Och i det fallet gäller det naturligtvis att matcha detta samhälleliga krav mot det krav som vi i rimlighetens namn måste ställa på samma kvinna att välja yrke på basis av önskvärda utfall på basis av etnisk eller religiös tillhörighet, klasstillhörighet och så vidare.
De här ekvationerna blir inte alls enkla att lösa, och kommer sannolikt att på kort sikt minska den individuella valfriheten drastiskt. Men vilka uppoffringar är det inte värt att göra, om man kan underlätta för framtida politiker att skapa ett samhälle där utfallet på alla områden alltid blir 50-50?
Vi vet ju alla, vilka som är de standardmässiga replikerna på påpekanden om att utfallen är 60-40, 80-20 eller 30-70: Vi har en bra bit kvar innan vi har nått ett jämställt samhälle!