Under de senaste veckorna har jag vid upprepade tillfällen fått höra att vi bör vara överseende med att representanter för grupper som är svaga och har varit förtryckta ibland kan ta till hatiska överord. Det påstod till exempel den i övrigt så charmerande Nina Lekander. Bland många, många andra. Vi bör förstå att representanter för grupper som har varit marginaliserade och åsidosatta kan ha ackumulerat ett stort mått av hat. När de ger uttryck för detta hat, är ju hatet ytterst sett en konsekvens av ett förtryck som de svaga grupperna inte bör lastas för. Ungefär så tror jag att man resonerar.
Det finns dock anledning att uppmärksamma ett par problem med ett dylikt resonemang. Ett problem som borde kännas angeläget för dem som har kritiserat mina ståndpunkter om att vi bör beakta argumenten snarare än att se till olika styrekförhållanden, är att ett samhälle där man ser mellan fingrarna med vålds- och hatpropaganda från svaga och marginaliserade grupper, riskerar att legitimera högerextremism. Ty bland högerextremistiska element kan man med rätta tala om grupper som är marginaliserade: som inte har tillgång till några kultur- eller ledarsidor, som representerar företrädesvis svaga grupper i samhället, som hyser åsikter som är tabu och så vidare...
Som jag ser det bör dessa grupper bemötas med samma slags argument som starka grupper och grupper som måhända har förtryckt de svaga gruppperna, argument som formuleras på basis av de åsikter som uttrycks, obeaktat vem som uttrycker åsikterna ifråga. Man bör således inte bedöma högerextremisternas våldspropaganda som legitim därför att de tillhör grupper är betydligt mer svaga, marginaliserade och illa sedda än många av de vänstergrupperingar där våld hyllas. I många fall har de sistnämnda inga problem med att få såväl forskningsanslag som kulturbidrag samt positivt mottagande.
En argumentation som bygger på olika måttskalor beroende på om man är marginaliserad eller inte, riskerar att göra högerextremismen immun mot kritik.