Samtidigt som Dagens Nyheter har initierat en undersökning om högerextremism, toppar man idag nätsidan med en nyskriven hyllningssång av Mikael Wiehe till den våldsbejakande feministiska extremisten Valerie Solanas. Texten finns för säkerhets skull tryckt också i papperstidningen. Om Mikael Wiehe finns mycket att säga, men här kan vi nöja oss med hänvisning till denna intervju från i våras med anledning av schlagersångarens sextiofemårsdag. Där säger sig sångaren vara stolt över att vara "vänsterextremist". Han framhåller gärna sitt "diktaturmotstånd", men säger i nästa stund: "Ångrar jag att jag sagt att Kuba är bäst på mänskliga rättigheter i Centralamerika? Det stämmer ju!"
Dagens Nyheters kultursida tycks nu definitivt ha slutit upp kring den i det svenska kulturlivet underförstådda uppfattningen att Valerie Solanas manifest är en av 1900-talets viktigaste intellektuella skrifter. Detta sedan en förortsteater utanför Stockholm har kritiserats för att sätta upp en text som bygger på att misshagliga element bör elimineras från samhället, till exempel genom upprättandet av självmordkliniker.
Detta säger kanske mer än vad man kan tro om det svenska intellektuella klimatet. Det man väljer ut som diskussionsunderlag är inte någon skrift av någon av de filosofer från 1900-talet som Svante Nordin tar upp i sitt aktuella tegelstensverk Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (vilket som bekant belönats med Stora Fackbokspriset). Denna bok har överhuvudtaget inte recenserats på Dagens Nyheters kultursida. Varför? Anser man inte att något vettigt finns att säga om till exempel Bertrand Russells insats som opinionsbildare under 1900-talet? Kan det inte finnas anledning att återknyta kontakten med Albert Camus tänkande? Med Hannah Arendts idéer om nazismens och stalinismens totalitarism? Med Gottlob Freges insatser inom språkfilosofi och matematisk logik? Kan man, kort sagt, inte se det som fruktbart att - om än blott i marginalen - fundera över några andra av 1900-talsfilosofer än Valerie Solanas?
Uppenbarligen inte. I stället för att borra sig ner i det västerländska 1900-talstänkandet som helhet, och utreda dess destruktiva och fruktbara tentakler till 1800-talsfilosofin, fortsätter man att kretsa kring det verk som en grupp bättre bemedlade söderbohemer, huvudsakligen stationerade på Kafé 44, har utsett till 1900-talets främsta filosofiska traktat och som nu alltså som grädde på moset tolkas av en till megalomana proportioner uppblåst schlagersångare, som under decennier utmärkt sig genom det ena tvivelaktiga ställningstagandet efter det andra för diverse blodbesudlade kommunistdiktaturer och dito "befrielserörelser".
UPPDATERING: Jag ser att Maria-Pia Boëthius fortsätter på det inslagna spåret och med sedvanlig språkkänsla skriver (i en krönika i ETC): "Det börjar med upprörda män, numera från Timbro och Axess, denna gång förstärkta av näthatarna och de fortsätter med olika slags försvar för manifestet; tillslut konstaterar man att manifestet är ett litterärt verk och att det inte anstår en demokrati med yttrandefrihet att försöka förkväva eller censurera Solanas drift med ”manlighet” men också med en viss sorts 'kvinnlighet'." Om detta kan sägas två saker: för det första att det mig veterligen inte är någon som har tvivlat på att Scum-manifestet - med tanke på att det är skrivet med bokstäver - kan karakteriseras som "ett litterärt verk"; för det andra att frågan om yttrandefrihet är fullkomligt irrelevant i sammanhanget, försåvitt man nu inte uppfattar statliga bidrag, frånvaro av kritik och framförande inför skolklasser som nödvändiga villkor för att man ska kunna tala om yttrandefrihet.