Erik Helmerson skriver intressant i dagens DN om den svenska kulturelitens tilltagande marginalisering i opinionsbildningen. Utgångspunkten är debatten om Slussen; och det inlägg som Bengt Ohlsson skrev om Kulturslussen, där han med stilistisk briljans gick till angrepp mot de opinionsbildare från kultursfären vilka slöt upp bakom ett inte helt genomtänkt förslag om hur Slussen skulle kunna byggas om; och vilka likaledes hävdade att det faktum att de demokratiskt valda politikerna inte lät den svenska kultureliten bestämma över Slussens framtid var ett illavarslande uttryck för odemokratiska tendenser i samhället.

För att reda ut detta krävs dock att man förmår hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det förslag som politikerna har lyckats driva igenom är på intet sätt optimalt – lika litet som den process som har lett fram till den uppkomna situationen. Visst kan man raljera över att det påstås vara odemokratiskt att folkvalda politiker bestämmer över stadens arkitektur och stadsplanering. Men man bör samtidigt inte bortse från att det kan vara problematiskt att exempelvis stora byggkoncerner och Trafikkontoret i Stockholms stad har så pass stort inflytande som de har, när det gäller den utformningen av det framtida Stockholm. Formellt sett är det kanske inte ett tecken på ett odemokratiskt beslutsfattande att Klarakvarteren revs och gav plats åt Sergels torg och kvarteren runt Brunkebergs torg, men detta hindrar inte att det finns anledning att fundera över det förfarande som har gett upphov till den ena ogästvänliga stadsmiljön efter den andra i Stockholm och andra svenska städer. Nu tyder allt på att vi med ombyggnaden av Slussen kommer att få ytterligare ett ogästvänligt draghål omgärdat av motorleder. På de presenterade planerna över framtidens Slussen kan man se människor vandra omkring på stora tomma ytor, vilka ger samma symmetriskt trivsamma intryck som gånglederna och "parkerna" säkerligen gjorde en gång i tiden på skisserna över områdena runt Tegelbacken.

Det paradoxala i sammanhanget är att de idéer som har väglett svenska arkitekter och stadsplanerare alltsedan 1960-talet och framåt har stora likheter med den idétradition som har varit dominerande inom det svenska kulturlivet under samma period. Mycket schematiskt kan denna idétradition beskrivas som att man tenderar att bortse från att det kan finnas vissa organiskt framvuxna estetiska kategorier och levnadsomständigheter som svarar mot grundläggande behov hos människan. I arkitektur- och stadsplaneringshänseende har det inneburit att man förlitat sig på självutnämnda experter som har avvisat traditionella sätt att låta staden expandera och förnyas. Behoven av småskalighet, ornamentik och traditionella, naturliga mötesplatser har uppfattats som obsoleta och dömts ut som tillhörande förgångna epoker med gammalmodiga och kanske till och med förtryckande värderingar. Människors egna önskemål har kunnat avvisas i termer av populism, okunnighet och reaktionär bakåtsträvan. Experter kunde förkunna att nya sorters hus och boendeformer där alla band brutits med det förflutna var till hjälp i skapandet av den nya tidens människa – modern och därmed befriad från destruktiva fördomar och föråldrade värderingar. Denna sorts experters inflytande över svensk politik kan knappast överskattas och knappast betraktas som annat än destruktivt. Och det inflytandet har fortsatt in i nutiden och kommit att avspeglas inte minst i just hanteringen av ombyggnaden av Slussen, där en rad intressanta förslag har negligerats.

Detta utesluter naturligtvis inte att det ligger mycket i Helmersons iakttagelser om marginaliseringen av opinionsbildare från kultursfären. Det paradoxala i sammanhanget är dock att den utvecklingen i mångt och mycket följer samma spår som arkitekternas och stadsplanerarnas inflytande över politiken. Också i det förra fallet kan det noteras hur man med hänvisning till en strävan efter att bryta med det förflutna lyckas implementera en mängd förhållandevis verklighetsfrämmande idéer hos beslutsfattare. I den senaste tidens debatter har dock dessa förhållanden blivit alltmer uppenbara för gemene man, liksom kulturetablissemangets kamp för att till varje pris slå vakt om sina egna privilegier snarare än att öppna upp för den sorts mångfacetterad diskussion som är nödvändig för en vital idéutveckling och för att förhindra statisk åsiktshegemoni.

Den senaste tidens debatt om Scum-manifestet är typisk och rekapitulerar till stora delar den diskussion som fördes om till exempel Anna Odells konstverk ”Unknown, woman 2009-349701 ”, det vill säga: en gigantisk mobilisering äger rum i kulturvärlden i syfte att som nazism- eller Breivik-anhängare utmåla dem som kritiserar vissa värderingar i det nutida svenska kulturlivet. Men i samma ögonblick som kultursidorna fylls med hyllningar till verk som propagerar för utrotning av misshagliga element i samhället, fullföljs givetvis bara den process som leder till marginalisering av kulturvärldens opinionsbildare.

Det är inte osannolikt att hanteringen av ombyggnaden av Slussen i sin förlängning kan ge upphov till motsvarande ifrågasättande av de destruktiva banden mellan politiska beslutsfattare, arkitekturetablissemanget och dem som har något att tjäna på att till exempel motorlederna genom centrala Stockholm byggs ut.