Jag bloggade nyligen om den i Europa boende irakiske vetenskapsmannen som ondgjorde sig över att judar var överrepresenterade bland Nobelpristagarna. Han hänvisade bland annat till Sions vises protokoll som förklaringen till varför bara fyra Nobelpris har tilldelats araber, vilka han dessutom menade var "förrädare". I helgen diskuterade den annars så klarsynta och läsvärda Lena Andersson frågan utifrån ett likartat perspektiv i en ledarkolumn i Dagens Nyheter, men nu utifrån skillnader mellan kvinnor och män. Istället för Sions vises protokoll utgick hon från frisyrer, vilket måhända inte har samma besvärande ideologiska implikationer, men knappast kan sägas vara speciellt mycket mer vederhäftigt.
"Ett av de viktigaste stegen mot en värld av friare individer och en jämn fördelning av Nobelpristagare kan vara människornas utsläppande ur könsrollsfängelset", konstaterar hon. Men i enlighet med den diskussion som har förts tidigare här på bloggen i diverse andra, liknande sammanhang, bör frågan ställas om vad detta "utsläppande" egentligen innebär.
Är det - kort sagt - ett tecken på frihet, att det inte finns några lagar som bestraffar de kvinnor som vill ägna flera timmar varje dag åt makeup och håruppsättningar; eller de män som underlåter att ägna tid åt detsamma? Eller kan man inte tala om frihet förrän vi har nått ett tillstånd där fördelningen mellan män och kvinnor är identisk med avseende på hur lång tid som vi ägnar åt håruppsättningar och makup?
Frågan är inte helt oväsentlig, då den sistnämnda formen av "frihet" i dagsläget endast tycks kunna uppnås genom att vi skapar rigida regelverk för hur män och kvinnor bör agera i privatlivet, och genom att vi medelst omfattande statliga ingripanden på individnivå styr män och kvinnor i önskvärda riktningar.