Maria-Pia Boëthius uttrycker i ETC upprördhet över att vänstern inte längre har samma totala dominans i kulturlivet som tidigare:
"Och nu har signalen gått för kulturarbetare, som ska bytas ut mot nya högerintellektuella från Axess och Timbro. Det är fascinerande att betrakta. Jag som varit med länge kan se hur den ena efter den andra byter sida för att få verka på maktens planhalva. Roddare och bidvindseglare kallades de under andra världskriget, klarare uttryckt; medlöpare och kollaboratörer."
Det är med visst intresse som jag noterar att Boëthius tycks ha övertagit högerextremisternas retorik, där åsiktsmotståndare regelmässigt liknas vid landsförrädare under andra världskriget. Men minst lika intressant är hennes hyllning till de nutida kollaboratörernas motståndare: "Men ett namn kan jag nämna, som är själva motsatsen till medlöpare: Benny Andersson, ABBA-Benny. (...) Idag är Benny Andersson en av dem som slåss mot maktens, marknadens och kapitalets idéer." Nu åsyftas med detta förvisso inte Benny Anderssons modiga motstånd mot patriarkatet (i form av miljonbidrag till promillepartiet Fi) eller hans och Björn Ulvaeus behjärtansvärda insatser mot dem som laddar ner deras musik gratis från nätet. Istället handlar det om Benny Anderssons ståndaktiga kamp i frågan om "hur man ska omvandla Slussen i Stockholm."
Det fanns en tid när en borgerlig kultursyn inte innebar stort mycket mer än att tycka om Gyllene tider och just Benny Andersson. Kanske kan Boëthius artikel läsas som att förtecknen är på väg att inverteras; och att den energilöshet som på 1970- och 80-talen kännetecknade den borgerliga kultursynen numera präglar kulturradikalismen. Benny Andersson som något av ett lackmustest, alltså.