I dagens Expressen skriver jag om Stieg Larsson som fantasy-författare med utgångspunkt i ett viktigt incitament för hans Millenium-serie, nämligen hans engagemang i frågan om hedersrelaterat våld, där han under 2000-talets första år regelmässigt förringade problemen i hederskulturer, medan han med minst lika stor emfas pekade på problemen med den svenska kvinnosynen. I linje med detta engagemang framställde han dem som ville föra upp frågan med hederskulturer på agendan som högerextremister, vilket jag menar är en central utgångspunkt för den roman som ligger till grund för den nu aktuella filmen The Girl With the Dragon Tattoo.
Samtidigt kan man i dagens DN läsa en indignerad artikel där det hävdas att David Fincher i sin filmatisering förvanskar Stieg Larssons verk just genom att tona ner den svenske författarens underliggande hypoteser i Uppsala-professorn Eva Lundgrens anda om svenska nätverk av kvinnomisshandlande män i maktställning. Enligt artikelförfattaren skulle detta innebära att Larssons feministiska potential undermineras, vilket jag inte är så säker på. Att som nazister och rasbiologer beskriva dem som engagerar sig mot den kvinnosyn som kommer till uttryck i sharia-lagar, är knappast vad jag skulle betrakta som en speciellt fruktbar feministisk hållning.