Magnus Nilsson har på sin blogg skrivit fyndigt och klarsynt om de vidare implikationerna av Bengt Ohlssons utspel och att det kan tolkas som att vi är på väg mot ett mer normalt debattklimat. Jag brukar ibland dra mig till minnes den dödsruna som publicerades vid Karl Vennbergs död, där Vennbergs politiska hållning beskrevs som föredömlig i det att han var kritisk mot såväl Per Ahlmark som mot Jan Myrdal. Beskrivningen av folkpartister som politiska extremister, långt ut på högerkanten, har på intet sätt varit ovanlig. Stieg Larssons beskrivning 2004 av folkpartiets invandringspolitik som bara en hårsmån från Nationaldemokraternas är bara ett exempel i mängden. Själv ser jag inget självändamål med att fler kulturskribenter ger uttryck för en borgerlig kultursyn eller dito allmänpolitisk hållning. Däremot kan det inte vara annat än positivt och vitaliserande för svenskt debattklimat och kulturliv, om tyngdpunkten i debatten som helhet flyttas bort från en norm enligt vilken alla som inte hyser åsikter som återfinns inom SAP och V, vilka idag representerar bara drygt drettio procent av Sveriges befolkning, uppfattas som politiska extremister och ideologiska giftspridare.