Det intressanta med den debatt om kulturvänstern som Bengt Ohlsson har initierat är att så många av hans vedersakare bara bekräftar hans tes: att det inom kulturvänstern helt slentrianmässigt förutsätts att man själv agerar med de godaste av förestatser samt är uppfyllda av sant demokratiskt patos. Med den logiken tenderar men lätt att se sina ideologiska motståndare som motsatsen: som handlande utifrån inte speciellt goda föresatser och agerande om inte utifrån antidemokratiska incitament så åtminstone inte i särskilt sant demokratisk anda. Det kan naturligtvis tyckas som ett ödets ironi, att detta idag exemplifieras av en artikel skriven av ingen mindre än Sven Wollter, som alltsedan 1970-talet uttryckt sitt stöd för Sveriges efter vad jag förstår enda stalinistiska parti: Kommunistiska partiet (tidigare KFMLr och KPMLr).
Om Kommunistiska partiet kan (och bör) sägas att dess mikroskopiska väljarstöd inte har någon motsvarighet i partiets storstilade ambitioner. Man hoppas nämligen gå i bräschen för en väpnad revolution; man anser att människor av fel åsikter och klass bör fängslas och likvideras, att privategendom bör konfiskeras, och att diktatur (närmare bestämt proletariatets diktatur) bör införas i Sverige.
Av partiprogrammet framgår att partiet ”föddes i kamp mot den förvanskning av marxismen och den kastrering av den revolutionära arbetarrörelsen som i början på 1960-talet påbjöds av borgerliga krafter i ledningen för Sovjetunionens kommunistiska parti”. Åsikten att Sovjetkommunismen urartade efter Stalins frånfälle, förtydligas för säkerhets skull lite längre fram i partiprogrammet, där det talas om vikten av att partiet knyter an till ”det socialistiska byggets framgångar i Sovjetunionen under 1930- och 40-talen”.
Kommunistiska partiet bedriver likaledes samarbete med diverse nutida efterföljare till Stalin, såsom Nordkoreas ”evige president” Kim Il Sung. Nuvarande partiordföranden Anders Carlsson (som efterträdde den inte minst för sin homofobi ryktbare Frank Baude) hävdar att ”Demokratiska Folkrepubliken Korea är en suverän stat som har folkrättsligt rätt att framställa de vapensystem som landet anser sig behöva till sitt försvar”, detta alltså apropå kärnvapen. I 2008 års första maj-festligheter gick Sven Wollter i Röd Fronts tåg tillsammans med bland andra Svenskkubanska föreningens Elina Bodin samt Christer Lundgren, ordförande i Svensk-koreanska föreningen. Lundgren höll i likhet med Wollter tal vid festligheterna, vilka stilenligt avslutades med underhållning av en ”barnkör från norra Korea”.
Man kunde tro att Wollters engagemang inom den kommunistiska rörelsen skulle ha kunnat göra honom mindre snar att ta till liknelser med de totalitära regimernas massmördare under 1900-talet. Men icke. Man hinner inte läsa många rader innan han börjar yra om Hermann Göring och dem som att osäkrar sina revolvrar när de hör ordet kultur. Därtill kommer argument som att om man kritiserar vänstern så tyder det på att man "inte tar någonting på allvar"; att konstnärer uppfattas som vänster eftersom de vill förbättra världen. Vilket uppenbarligen per definition ingen från höger vill. Därtill talas mycket om att man i Wollters kretsar är extremt toleranta. Blir man någon gång arga så blir man det inte "uppifrån" som Bengt Ohlsson. Och i hans "gäng" har han aldrig "sett någon (...) plåga eller utnyttja en annan människa". Varefter följer en lång uppräkning av allt som Wollter - i sant kommunistisk anda - anser bör konfiskeras av staten: banker, industrier, kommunikationer och så vidare.
I vilken mån detta skulle innebära någon sorts "förbättring" av tillvaron låter jag vara osagt. Dock kan man göra två iakttagelser. För det första att Wollter tycks lyckligt ovetande om alla de hundratals miljoner människor som plågades och utnyttjades (i den mån som de inte rät och slätt mördades) i de kommunistiska samhällen där hans "förbättringar" dessvärrre implementerades under 1900-talet. För det andra att Sven Wollter kanske borde ta sig en funderare på hur hans kulturella vision förvaltades i dessa samhällen: "Kulturen måste ingenting. Kulturen är ett landskap som vi kan röra oss fritt i eller bara sitta still i som tjuren Ferdinand under korkeken."