P J Anders Linder skriver väl och insiktsfullt om arvet efter Margaret Thatcher, apropå filmen The Iron Lady där Thatcher spelas av Meryl Streep i högform. P J anser på det hela taget att Thatcher var en stor politiker som gjorde Storbritannien till ett bättre land att leva i. Det är dock inget idolporträtt: han tar med rätta upp hennes halsstarrighet och förmåga att göra den minsta fråga till stor konflikt.
Om Thatchers betydelse för den brittiska samhällsutvecklingen råder ingen diskussion - vid sidan av Churchill och Attlee är hon den mest inflytelserika premiärminister sedan andra världskriget. Men jag tycker att ett par saker behöver sägas om hennes insatser. Det första är att hon aldrig hade kunnat genomföra sina hårdföra reformer utan Labours vanvård av ekonomin och deras beroende av den destruktiva fackförereningsrörelsen. Vänstern bäddade för henne och ökade mottagligheten för en nyliberal retorik och politik. Det är betecknande att Labours senaste framgångsrika premiärminister, Tony Blair, var en beundrare av Thatcher och byggde vidare på den grund hon hade lagt. Med den nye, mer vänsterinriktade partiledare Ed Miliband, går det inte bra, trots att Storbritannien genomlider ekonomisk kris och massarbetslöshet.
Det andra är att Thachers politik i all sin principfasta monetarism också slog sönder tillvaron för hundratusentals människor som sedan aldrig mer kunde hämta sig, främst de i arbetarklassen. Omstruktureringarna var nödvändiga, men åtföljdes inte av en meningsfull politik som kunde överbrygga de sociala och ekonomiska klyftorna. Thatcherismen var också en form av socialdarwinism där de svagaste utan pardon övergavs. Fattigdomen ökade och ojämlikheten ökade. Britterna fick i flera avseenden betala ett alldeles för högt pris för de tio åren med Järnladyn.