"Jag känner människor som skulle kunna kallas kulturvänster som åtminstone i valda delar slukar den kulturkonservativa kulturtidskriften Axess", skriver Maria Ripenberg, kulturchef på UNT i en kommentar till debatten om Bengt Ohlsson och kulturvänstern. Hon landar i ståndpunkten att kulturmänniskor idag, oberoende av ideologiska kulörer, förenas inte bara i gillandet av Axess magasin utan även i insikten om kulturens värde; och i farhågorna om höga vinstkrav i kulturlivet. Och hon menar att detta framgår av det "ödmjuka och nyanserade" svar som Bengt Ohlsson fick av Sven Wollter, vilket skulle visa att den senare sparkat in öppna dörrar.
På något sätt är metaforiken belysande: den som försvarar den rådande ordningen beskrivs som "högst ödmjuk", medan den som ifrågasätter den rådande ordningen beskrivs som "sparkande". Den civiliserade stalinisten mot den vilde liberalen.
Det är intressant att Ripenberg inte tycks ha noterat med vilken föga ödmjuk och nyanserad ton som rent generellt den bemöts med i kulturdebatten som har mage att ifrågasätta de kulturradikala dogmerna och vänsterns försanthållanden. Det är också intressant att lägga märke till de många som ser sig föranledda att i debatter som denna rycka ut och predika samtal och samförstånd. Lustigt nog hör man dessa människor väldigt sällan ta till orda när borgerliga debattörer blir liknade vid Breivik, nationaldemokrater, Hitler och så vidare. Lustigt nog hör man dem desto oftare, när kuturetablissemangets värderingar ifrågasätts. Då dyker de regelmässigt upp, dessa "nyanserade" företrädare för samtalets ädla konst, som varnar för att vi ska gräva ner oss i skyttegravar.
Det är väl ätt uppenbart att vad dessa människor tar parti för vare sig är åsiktspluralism eller vitalt meningsutyte utan den rådande ordningen.