Det är naturligtvis svårt att tolka Håkan Juholts avgång på annat sätt än som ytterligare ett tecken på det socialdemokratiska partiets gradvisa sammanbrott. Leif Lewin skriver intressant om detta på DN Debatt - och jämför där slutet på den socialdemokratiska hegemonin med andra svenska politiska partiers kollapser: Lantmannapartiets (under andra halvan av 1800-talet) och Liberala samlingspartiets (vid sekelskiftet 1900). I samtliga fall handlade det om partier som lyckades göra sig till företrädare för allmän- snarare än särintressen. På motsvarande sätt uppstod Socialdemokraterna som det självklara svaret på det samhälle som växte fram under 1900-talets första hälft. Det sätt på vilket folkhemmmet och den socialdemokratiska välfärdsstaten byggdes upp framstod som det optimala sättet att hantera utvecklingen i västvärlden från 1930-talet och framåt, med stordrift som honnörsord: staten och kapitalet skulle samarbeta för att tjäna allmänintresset. DEn fråga som man idag kan ställa sig är vilket utrymme som finns för den sortens ideologi i en tid av ökad globaliseringen, krympande arbetarklass samt ökad individualism.
Kanske kommer framtidens ideologiska strider att stå mellan globaliseringens vinnare och dess förlorare. Mellan hårt driven liberalism och värdekonservatism. Mellan dem som bejakar individuellt självförverkligande, frhetlig expansion och värdemässig uppluckring å ena sidan och de som ser ett värde i att återvända till rötterna, till lokala gemenskaper och de organiskt framvuxna värden å andra sidan. Frågan är i vilken roll som socialdemokratin förmår att spela i den sortens politiskt ideologiska kamper. Eller om man helt enkelt hör historien till.
Det som talar för den senare tolkningen är naturligtvis att vänsterns retorik så tydligt är sprungen ur 1800-talsmässiga tankesystem som i väldigt liten utsträckning har uppdaterats. Och att i den mån som den har förnyats, genom att till exempel länkas samman med postmodern filosofi, så har vänstern förlorat kontakten med sina ursprungliga väljargrupper och med världsbilderna hos de människor som man säger sig slå vakt om.
Det ser kort sagt lite mörkt ut för vänstern; och det mörkret har djupare orsaker än att en och annan kulturskribent på Söder vågar komma ut som borgerlig väljare;
eller att ännu en socialdemokratisk partiledare har avgått utan att ha varit ens i närheten av statsministerämbetet.