Jenny Maria Nilsson har skrivit en understreckare i dagens SvD om OEI:s senaste nummer, tjockt som en telefonkatalog. Riktigt varför man ägnar en understreckare åt just detta nummer av just denna tidskrift framgår dock inte. Speciellt märkligt ter det sig, då artikeln i väldigt liten utsträckning behandlar numret ifråga. Det som sägs om föreliggande nummer hade med fördel kunnat skäras ner till en notisliknande recension. Detta innebär dock inte att Nilssons text är ointressant. Hon ifrågasätter flera av de underliggande estetiska riktlinjer som är styrande för många av de författare som har samlats under det i många fall påfallande dogmatiska OEI-paraply som har visat sig vara så framgångsrikt när det gäller att generera statliga medel, stipendier, förlagskontrakt och så vidare.
Ett dylikt estetiskt paradigm som hon ifrågasätter, är idén om vikten av formellt nyskapande. Ett annat är idén om dekonstruktion. I mina ögon känns båda idéerna heltigenom bakåtblickande, som hämtade ur ett annat sekel, vilket de noga besett också är: nyskapandet från 1910- och 20-talet och revitaliserat på 1960-talet; dekonstruktionen från ett åttiotal där den gärna hade kunnat stanna, inlåst i samma rum som Samantha Fox, Ninja Turtles och skådespelarna i Falcon Crest.
I Nilssons understreckare förs också ett resonemang om en text av mig i Axess - vilken också har publicerats i en annan version här på bloggen - skriven med anledning av Tomas Tranströmers Nobelpris. Denna text relateras i sin tur av Nilsson till en DN-artikel av Åsa Beckman på samma tema, nämligen om den aversion mot metaforer som har varit vägledande för många poeter och kritiker i kretsarna runt OEI, och som manifesterades bland annat i en stor DN-artikel av Anna Hallberg.
När Nilsson påstår att jag "resonerar utifrån en falsk dikotymi - den om att språkmaterialister och metaforpoeter endast kan existera på varandars bekostnad" så tycks hon inte förstå att detta inte är en motsättning som jag har skapat utan att jag tvärtom utgår från och kritiserar de kampanjmässiga utfall mot traditionalistisk, metaforbaserad, poesi, som har kommit från OEI-lägret med jämna mellanrum under årens lopp. "Kulturhat" skulle kunna vara en annan, relevant term för dessa utfall.
Kritiken mot Beckman avslutas likaledes med en raljerande passage som dessvärre lägger krokben på sig själv: "Det är uppseendeväckande att en kritiker kan ha varit så fördomsfull och (...) satt form före innehåll". Min poäng är för det första att Nilsson får det att låta som att detta var någonting unikt för Beckman, när det i själva verket var så att Beckman hade hakat på en trend, initierad av just folk i kretsen runt OEI. (Nu får Nilsson det istället att framstå som att det är jag och Beckman som skulle ha missförstått någonting.) Och varför blandar Nilsson in frågan om form och innehåll i sammanhanget och menar att den som propagerar för eller emot metaforen sätter "form framför innehåll". På vilket sätt är en metafor mer form än innehåll? Visar inte diskussionen om metaforen just att form inte går att skilja från innehåll? Är det någonting som är uppseendeväckande i sammanhanget, torde det väl vara att kritiker idag fortsätter att envisas med att diskutera form och innehåll som motsatta och relevanta kategorier inom poesi, bildkonst och andra estetiska uttrycksformer.