Malin Ullgren svarar idag Bengt Ohlsson i en text som från första till sista stavelsen dryper av härskartekniker. Först jämför hon Bengt Ohlssons artikel med Anna Ankas famösa Newsmillartikel för ett par år sedan, där svenska kvinnor skuldbelades för att de inte har agerat i enlighet med gammeldags sexistiska könsroller. Därefter karakteriseras Ohlssons text som präglad av "drag under galoscherna" snarare än av intellektuell stringens, det vill säga som en text som företrädesvis kan förknippas med populisterna i det misslyckade missnöjespartiet Ny Demokrati. Därifrån är steget naturligtvis inte långt till den sverigedemokatiskt anstrukna sajten "Avpixlat". Att man där har uttryckt gillande över Ohlssons artikel torde diskreditera honom för all framtid i Ullgrens och hennes gelikars ögon. I linje med detta resonemang menar hon att Ohlssons artikel dessutom gör att uppmärksamheten riktas bort från viktiga frågor som "skillnaderna mellan stad och land, mellan rik och fattig, mellan dem som har och dem som inte har arbete". Ohlsson lurar, enligt Ullgren, folk att blunda för ett reellt förtryck och istället fokusera på en populistisk kritik av en åsiktshegemoni som inte existerar. Det råder i hennes argumentation ingen tvekan om vilka politiska rörelser som har allt att vinna på att personer som Bengt Ohlsson får medieutrymme:
"Ohlsson använder inte begreppet ”politiskt korrekt”, även om han menar det."
Så var vi där. Även om han inte har använt termen "politiskt korrekthet" får Ohlsson finna sig i att associeras med alla de skadeverkningar som termen ifråga har blivit förbunden med i svensk debatt sedan Behring Breiviks terrordåd. Att kritisera Malin Ullgren är från hennes perspektiv detsamma som att kritisera människor som verkar "för att människor som inte har vanan och självförtroendet, eller ens kunskapen om var till exempel teatern finns, ska få ingångar till kulturutbudet" och som vill "att vikta en debatt" och "sätta i gång tankar hos läsarna". Vad har man egentligen för agenda när man kritiserar människor med så hedervärda ambitioner som Malin Ullgrens?
Samtidigt kan man naturligtvis vända på steken och fråga sig varför Malin Ullgren, om hon nu är så intresserad av debatter som får "i gång tankar hos läsarna", är så negativ till den debatt som Bengt Ohlsson har startat och som onekligen har engagerat en stor grupp läsare även utanför Avpixlats redaktion och läsekrets. Man kan misstänka att detta har att göra med att hon, i enlighet med den argumentation som jag ovan har redogjort för, anser att de som kritiserar henne och hennes meningsfränder helt enkelt är onda, ungefär på samma sätt som nästa person som Bengt Ohlsson associeras till - när Anna Anka och Avpixlat har avverkats, nämligen Göran Hägglund. Han avfärdas med två meningar, bestående av sammanlagt två ord: "Tvångssterilisering. 2012." Samt med ord som "antiintellektuella utspel" samt "kultur- och bildningsfientliga utspel".
Ullgrens artikel utgör på detta sätt ytterligare ett tecken på att Bengt Ohlsson är någonting på spåren. Hennes sätt att resonera om dem som har kritiserat den världbild som hon och så många andra skribenter på de stora dagstidningarnas kultursidor företräder, har vi mött många gånger förr. Själv har jag på de stora kultursidiorna, när jag har fört fram åsikter som ligger i linje med min politiska hemvist någonstans mellan Maud Olofssons, Per Ahlmarks och Kjell-Olof Feldts blivit försedd med invektiv som "ärkereaktionär", "nyliberal", "mörkblå", "stockkonservativ", "galen", "konspirationsteoretiker", "dyngspridare", "giftspridare", "högerreaktionär", "feministätare". Jag har av de skribenter, som Ullgren tycks uppfatta som en garant för det civiliserade samtal som nu Bengt Ohlsson utmanar, förknippats med "oktoberfester", "punschverandor", "stärkkragar", "USA:s kristna höger"; jag har jämförts med såväl nazister som fascister; fått höra att jag är "obehaglig", "argsint", "gubbig", "grälsjuk", "gnällig", "kvinnohatare". Och så vidare...
Om det är tecken på vänstervridning eller någonting annat låter jag vara osagt. Men man bör ha klart för sig att det är just den sorts debattklimat, med tillhörande invektivkastning och gulit-by-association-resonemang, som Malin Ullgren försöker försvara och upprätthålla men framförallt exemplifierar i sitt svar till Bengt Ohlsson.