Det är naturligtvis kul att Martin Aagård på Aftonbladet tar Axess som exempel på att "kulturkonservatismen alltid varit mer renhårig och intellektuellt stringent än kulturliberalismen". Inte för att jag riktigt förstår vad kulturliberalismen är för någon skvader, men det mest lustiga med Aagårds resonemang är ändå dess determinism: kulturutvecklingen i Sverige ser ut som den gör, därför att den har utvecklats så som den har utvecklats. Att det skulle kunna finnas några alternativ till denna utveckling tycks inte förespegla honom; lika litet som att denna utveckling skulle kunna vara en konsekvens av exempelvis politiska beslut och påtryckningar.
För Aagård är det en logisk omöjlighet att i modern installationskonst angripa genusteorin, detta eftersom modernismen gick hand i hand med kvinnans frigörelse. Men man kan naturligtvis vara för kvinnlig frigörelse och samtidigt motståndare till genusteori, liksom man kan vara modernist och motståndare till installationskonst. Men Martin Aagård förefaller så närsynt att han tror att saker och ting inte kan vara på något annat sätt än i Sverige. Det finns naturligtvis inget som gör det principiellt (så som Aagård gör gällande) omöjligt att spelar teaterpjäser om ett högt skattetryck, lika litet som det skulle vara omöjligt att spela teaterpjäser om "Det kommunistiska manifestet". Det är, kort sagt, inte så som han påstår, att teatern "behöver psykologiserande stoff för att fungera".
Däremot bör vi komma ihåg att en viktig aspekt i en borgerlig kultursyn är idén att kultur inte i första hand har som syfte att gå politiska ärenden. Bara för att man äger en källarteater i en förort behöver man inte spela politisk teater utan man kan spela Racine. Vilket naturligtvis inte hindrar att även borgerliga författare skulle kunna vara intresserade av att spegla samtidshistorien utifrån ett perspektiv som inbegriper kritik av den rådande ordningen, där ett högt skattetryck kan vara en aspekt.
Kulturvänsterns problem är att den i så stor utsträckning ser kulturen som ett verktyg i den politiska propagandans tjänst snarare än som ett verktyg för existentiell utforskning. Och att den förutsätter att det finns någon sorts naturlag som säger att den som har vänsteråsikter har bättre förutsättningar att skapa god konst än den som är höger.
Det är bara med den sortens förutfattade meningar som man kan kläcka ur sig ett påstående som det som kröner Aagårds inlägg: "Liberalismen som idéströmning har varit synnerligen oviktig för konstens utveckling de senaste 120 åren." I själva verket har liberalismen som idéströmning varit fullkomligt nödvändig för konstens utveckling under de senaste 200 åren. För att förstå det räcker det med att fundera över hur kulturlivet har utvecklats under 1900-talet i länder där den liberala idétradtionen har haft starkt genomslag: och jämföra det med länder som har präglats av antiliberala politiska strömningar, såsom den kommunistiska ideologi som alltsomoftast hyllas på Aftonbladets kultursidor.
Däremot kan man beklaga att liberalismen i många fall inte i tillräckligt stor utsträckning har balanserats mot mer kulturbevarande krafter och initiativ.