Var började de egentligen, den sorts kopplingar som på sistone har gjorts av bland annat Maria Sveland och Anders Lindberg rörande Anders Behring Breivik och allt som inte andas vänster i svensk kulturdebatt?
Lite efterforskningar ger vid handen att det tycks ha varit Lisa Bjurwald som var först ut med att använda just Breivik som politiskt slagträ. Redan den 24 juli 2011, två dagar efter terrordådet, skrev hon i Expressen att Anders Behring Breiviks åsikter inte var identiska med dem hos extrema nynazister. Däremot kunde man enligt Bjurwald notera samstämmighet med en rad svenska ”konservativa och liberala tyckare”. Hon fortsätter:
”Norge och Sverige är bland världens mest repressiva pressregimer (presscensur) när det kommer till en kritisk syn på islamisering och multikulturalism”, skriver Behring Breivik på Document.no. I den konservativa svenska kultursfären drivs samma linje. Den finns en uppenbar strävan efter att utestänga debattörer från det offentliga samtalet, tror tidskriften Axess, som under årets Almedalsvecka anordnade SD-flörtande seminarier som fick Sverigedemokrater att jubla.”
Bjurwalds text tillkommer dock inte i ett vakuum, utan knyter an först och främst till skriverierna om Axess efter Almedalsveckan 2011. Efter Axess seminarium om integration toppar Aftonbladet sin ledarsida med en stor bild, föreställande Jimmie Åkesson, samt rubriken: "Sluta SD-flörta nu!" Och sedan, efter en ingress där det påpekas att det är viktigt att" hålla rent åt höger", följer en text som kopplar samman SD med Axess, Markus Uvell, Timbro, Adam Cwejman, SvD:s ledarsida och annat som skribenten förmodar ligger till höger om Socialdemokraterna. Den fråga som varje insiktsfull läsare naturligtvis ställer sig efter att ha läst Lindbergs text är hur det kommer sig att SD inte regerar Sverige med det breda stöd som tecknas i artikeln.
Den 17 juli påstod i sin tur Petter Larsson, då vikarierande kulturchef på Aftonbladet, att det finns ideologiska beröringspunkter mellan den högerextremistiska publikationen Nationell Idag och Axess. Det som han anför som stöd för dessa tillvitelser är dock rätt magert: ett citat om vänsterns kulturrelativism ur en Axess-intervju med en av de mest profilerade gestalterna inom dagens franska vänster, Caroline Fourest, samt ett påpekande i samma Axess-nummer av statsvetaren Andreas Johansson Heinö, som Larsson gillande instämmer i.
Med tanke på detta förspel, kan jag inte påstå att Lisa Bjurwalds artikel kom som en blixt från klar himmel. Dock skulle den visa sig vara paradigmatisk för hur vissa delar av debatten kom att föras framdeles. Den 17 augusti säger Andreas Malm i en intervju i Flamman om Breivik och dennes aversioner mot muslimer: ”Islamofobin är inte en del av den borgerliga mittfåran, men uttryckssätten kan vara svåra att skilja åt. Malm letar upp ett exemplar av tidskriften Axess från april 2009 och bläddrar fram bilder där beslöjade kvinnor kontrasteras mot mer västerländskt inspirerade.” I Aftonbladet var Torsten Kälvemark inne på snarlika resonemang den 20 augusti.
Anders Lindberg tar på ledarsidan i Aftonbladet upp tråden den 9 oktober 2011: ”De här människorna (Johan Lundberg & Paulina Neudin) är inga skinheads. De är fina människor, med titlar och ett vårdat språk. De dricker inte öl och - skriker 'ut med packet'. De ställer i stället frågor. Som frågan 'Hur mycket mångfald tål demokratin?' Den är egentligen ett påstående, att mångfald hotar demokratin. Med mångfald menar de oftast 'muslimer'.Utøya har besvarat den frågan. Det är inte mångfalden som hotar demokratin. Det är rasismen.”
Och Åsa Linderborg gör den 9 januari 2012 i Aftonbladet apropå Bengt Ohlsson-debatten en koppling mellan Breivik och Göran Hägglund. Den senare sägs ha dundrat "mot den marxistiskt och feministiskt anfrätta kulturvänstern långt innan Anders Behring Breivik tog till vapen. Jämförelsen kan tyckas halsbrytande, men man måste sätta in varje enskilt exempel i ett större ideologiskt sammanhang.” Inte heller angreppet från Linderborg kom som någon direkt överraskning. Redan 2009 hade hon i Aftonbladet påpekat att alla - och i synnerhet då just Görtan Hägglund - som inte stöder hennes egen redaktions kulturradikala linje uppvisar påfallande likheter med nazisterna i 1920- och 30-talets Tyskland: "Det är omöjligt att läsa om Weimarrepubliken utan att påminnas om Göran Hägglunds sommarutspel". Alla de som klagar på att provokationsestetiken förlorat all energi och den som påtalar att den kulturradikalism som en gång var systemkritik idag har blivit en heltigenom integrerad del av makten och av de dominerande politiska, ekonomiska och kulturella systemen, är kort och gott i Linderborgs föreställningsvärld lilktydiga med "Joseph Goebbels, naziledare i Berlin 1928, (som) stormade mot den moderna konsten".
Den 8 februari är det så dags för Maria Sveland att i DN påpeka att Breivik ingår som kugge i en jättelik högerkonspiration, i vilken ryms allt från ungerska extremistpartiet Jobbik till Bengt Ohlsson, Pelle Billing, Axess, Karl-Ove Knausgård och Marcus Birro.
Och tre dagar senarem, den 11 februari, klättrar Anders Lindberg än en gång upp på sin lilla käpphäst och påstår på ledarsidan i Aftonbladet att "Breivik hatade mångkulturen och feminismen, de 'politiskt korrekta' och det anständiga Norge. Det är en föreställningsvärd han delar med fler, i tidningarnas kommentarsfält, på rasistiska bloggar som Avpixlat eller i tankesmedjor och kotterier som just Genusnytt, Axess och Timbro. I varierande grad."