Anders Lindberg på Aftonbladet försöker nu på ledarredaktionens blogg underbygga sina påståenden om att "Genusnytt, Axess och Timbro (...) i varierande grad" delar Anders Behring Breiviks "föreställningsvärld". Jag uppehåller mig nedan uteslutande vid de fakta med vilka han underbygger detta påstående för Axess del. Detta sker under rubriken "Axess gick längre", under vilken Lindberg har nedtecknat sammanlagt 52 rader, vilka får antas utgöra den samlade bevisningen mot Axess med avseende på i vilken grad som vi "delar" Breiviks "föreställningsvärld".
När det då gäller tidskriften, kan man notera att det enda (!) som Lindberg på sina 52 rader lyfter fram, är att vi har haft ett tema (nummer 5, 2011) med rubriken "Den enfaldiga multikulturalismen". Ingenting sägs om eller citeras ur de artiklar som publicerades inom ramen för detta tema.
När det sedan gäller Axess TV, konstaterar Lindberg att ett seminarium i Axess regi om svensk integrationspolitik ägde rum i Almedalen sommaren 2011 och att detta har filmats av och sänts i Axess TV. Ur detta seminarium citerar han Tino Sanandaji: "Multikulturalismen har förklarats död av nu Merkel, Frankrikes president, Cameron. Och att den har misslyckats kan ni se i Paris förorter, vi kan se det i Tensta, Rosengård. Och vi kan se det i att det finns självmordsbombare i Madrid, London och i Stockholm."
Vad Sanandaji vänder sig emot i citatet är exakt detsamma som vi diskuterar i det temanummer som Lindberg refererar till, nämligen den multikulturalistiska idébildningen och dess tendens att utgå från en kulturrelativistisk grundsyn, som vi menar motverkar visionen om det mångkulturella samhället. Kritiken gäller alltså inte det mångkulturella samhället som sådant, utan - tvärtom! - den identitetspolitik som har kommit att omfattas av en stor del av den nutida vänstern i västvärlden och som vi menar utgör ett hot mot det mångkulturella samhället. Jag har själv diskuterat detta i flera olika sammanhang under de senaste åren, och kan här nöja mig med att citera ur en recension i Axess nr 9, 2009, av flera böcker som berör multikulturalism, däribland Kenan Maliks "Från fatwa till jihad":
"I den klassiska antirasistiska kampen handlade det om att individer tillsammans tog fighten mot rasisterna – detta i syfte att alla skulle få samma rättigheter och friheter. Där gjorde därför människor med afrikanskt, arabiskt, indiskt och asiatiskt ursprung gemensam sak. Muslimer på den tiden identifierade sig inte som just muslimer utan i raskravallerna benämnde sig invandrare gemensamt som 'svarta'. Detta har dock drastiskt förändrats. Med den postmoderna identitetspolitiken har folk i allt högre grad kommit att uppfatta sig som exponenter för en viss grupp vars kulturella särart till varje pris bör bejakas och bevaras. Från att ha poäng-terat likheterna mellan människor, det som håller oss samman, har man alltså övergått till att betona olikheterna och särdragen, det som skiljer människor från olika grupper från varandra.
Multikulturalismen leder därför i sin förlängning till en närmast förmodernistisk klanmentalitet, där man ständigt vaktar på den egna gruppens intressen. Att man genomgående uppfattar samhället i termer av kollektiva grupper och intressen snarare än som en samling individer, blottläger multikulturalismens destruktivt reaktionära karaktär (...) Den sorts rasism som frodas längst ut på högerkanten är i grunden en karbonkopia av den ideologi som är styrande för dem som (...) pläderar för vikten av att olika minoritetsgrupper bör ha möjlighet att renodla och bejaka sina särdrag. De islamister som protesterar mot den västerländska kulturens värdeupplösning och brist på normer och i motsätttning till detta konstruerar en påhittat traditionstrogen ideologi och just i detta avseende därtill menar sig vara motarbetade av etablissemanget, har ju exakt samma sorts världsbild och självförståelse som de högerextremister som menar att invandrare är ett hot mot den egna kulturens särart."
Vid sidan av dessa två iakttagelser från Lindbergs sida (vilka utrymmesmässigt tar åtta av de 52 raderna i hans inlägg i anspråk), där han alltså kritiserar den i Axess uttryckta uppfattningen om att identitespolitik och multikulturalism ligger i linje med den "reaktionära" kultursyn som återfinns "längst ut på högerkanten", ägnas de övriga 44 raderna företrädesvis åt att citera vad han själv och andra skribenter som delar hans uppfattning om Axess, har påstått om Axess.
Anders Lindbergs tes kan sålunda kokas ner till att han vill göra gällande att Anders Behring Breivik delar Axess kritik av en världsbild som i grunden är högerextremistisk och utgör ett hot mot det mångkulturella samhället.
Avslutningsvis noterar jag att Anders Lindberg glömde att i sitt 52 rader långa inlägg om Axess besvara den fråga som jag ställde i ett blogginlägg häromdagen, nämligen om han delar min vision om fri invandring. Hans svar på den frågan är relevant i sammanhanget då det skulle kunna utgöra en startpunkt på inte i första hand en debatt om vem som påminner mest om Anders Behring Breivik utan snarare på en mer fruktbar diskussion om hur svensk integrationspolitik ska kunna förbättras.
UPPDATERING: Fredrik Segerfeldt skriver bra på Newsmill om Lindbergs blogginlägg.