Jag noterar att Ulrika Lindqvist, nyhetschef på P3, inte tror på min hypotes att en reporters kritiska granskning av bemanningsföretagen kan styras av att reportern ifråga i andra sammanhang har engagerat sig i aktiviteter som ligger långt ut på den politiska ytterkanten - såsom engagemang till stöd för organisationer där centralt placerade medlemmar har samarbetat med terrororganisationer. I just detta fall utgörs därtill en försvårande omständighet av det magra underlaget för de slutsatser som torgfördes med pukor och trumpeter i reportagen om bemanningsbranschen.
Nu skulle väl detta enskilda fall inte vara så mycket att orda om, om det nu inte vore så att det framstår som så karakteristiskt för mentaliteten på SR. Vi bör komma ihåg att en redaktör på P1:s Kulturnytt, trots det krav på opartiskhet som vidlåder SR, i sitt Twitterflöde avfärdade mig och Bengt Ohlsson som mindre värda att lyssna till än andra opinionsbildare. En hypotes är att det var mina allmänborgerliga värderingar som redaktören ifråga, Mårten Arndtzén, uppfattade som alltför problematiska för att kunna rymmas inom ramen för public service-uppdraget. Men det är naturligtvis bara en hypotes.
Här kan den som så önskar, lyssna på ett program på den opartiska radiokanalen P3, där en annan allmänborgerlig opinionsbildare, Roland Poirier Matinsson, jämförs med en en bajskorv, en häxbrännare, en pärontårta, Adolf Hitler, en tjockpannkaka och en zombie (vilket jag kommenterar här).
I de rikstäckande dagstidningarna har man på sistone kunnat läsa den ena upprörda krönikan efter den andra om att serietecknaren Liv Strömquists blick på ett fotografi har beskrivits som sexuellt upphetsande i en recension i en landsortstidning långt uppe i norr. Det är naturligtvis inte ett journalistiskt förfarande som jag vare sig rekommenderar eller försvarar, men man kan undra varför ingen av dem som upprörs över beskrivningen av Strömqvists blick reagerade när man i P3 jämförde Roland Poirier Martinsson med Hitler och annat otrevligt.
En hypotes är att dessa inkonsekventa reaktioner har att göra med att man ser det som allvarligare att uttala sig nedlåtande om en mediepersonlighet med vänsteråsikter, som Strömquist, än om en person med borgerliga åsikter, som Poirier Martinsson. Jag tror att man ycker att den senare på något sätt förtjänar de nedlåtande epiteten, medan de är kränkande för den förra. Men det är naturligtvis bara en hypotes.